Det var bara en tidsfråga innan hemmafixartrenden som de senaste 15 åren gett oss ett drös tv-program och fler inredningstidningar än ärtor i en saccosäck också skulle synas på Liljevalchs vårsalong, denna provkarta på den samtida kreativiteten ute i landets stugor.
Vi har Carl Larsson som nationalkonstnär. Ikea är svenskt. Vi kör mest kombibil per capita (för vi vill kunna frakta hem brädor och rör från byggvaruhuset).
Så även om det som vanligt inte finns något uttalat tema domineras vårsalongen av hus och hem och byggnader. Från Henrik Erikssons "Mina hem" (tolv bleka målningar av olika byggnader) till Maria Jonssons tuschlaverade interiörer, från Fredrik Helanders och Malin Perssons tysta gatuvyer till Johan Lindgrens evighetsskulptur av kopparrör (en bild av en VVS-renovering som gått över vansinnets gräns). Christina Langert ställer ut ett ekparkettgolv. Till och med folkhemmet är med i ett hörn, i form av ett porträtt av Ingvar Carlsson.
Det är Ernst Kirchsteiger och inte Ernst Billgren som haft det avgörande inflytandet. En minimalistisk skulptur av diskborstar? Jomenjavisst, Roswitha Jonsson från Ludvika har känt in den idén och pysslat ihop den.
Mindre än vanligt är det däremot av Ernst Günther-spåret - det frustande folkliga och burleskt skabrösa. Ännu mindre ser man i den (oftast manligt, ibland monumentalt) självupptagna så kallade Ernst Brunner-genren.
Vilket är bra. Juryn har i år bestått av tre konstsamlare. Det har resulterat i ett prydligt och städat urval och dito presentation, inte så konstigt med tanke på att det här är människor som faktiskt lever tillsammans med konst och vet hur den vara för att fungera i möblerade rum. Hemtrevnaden som det resulterat i blir också en intelligent metakommentar till hemmafixartemat.
Vågar man hoppas på mat, svenskarnas näst största intresse, nästa vår? Det är oklart hur starkt mattrenden slagit igenom i samtidskonsten men det är bara en tidsfråga. Lotta Lundgren, Erik Haag och Leif GW Persson som jury? Kom ihåg var ni läste det först.