Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Antisemitismen i MÖ också vårt problem

FAMILJEN ASSAD. Beskyddade förövare från Förintelsen.Foto: SANA/AP

Salomon Schulman om att den aktuella flyktinginvandringen kan befaras stärka den antisemitism som redan rotat sig här.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vi har varit naiva, tillstod statsminister Löfven nyligen om terrorhotet. Jag skulle vilja tillägga ordet ansvarslösa. När nu så många socialdemokrater gjort bort sig gentemot judar – exempelvis Ilmar Reepalu och Omar Mustafa borde Löfven ha varit mer uppmärksam. Problematiska torde också Margot Wallströms upprepade klavertramp gentemot Israel vara.

Det var heller inte längesedan svensk-araber hyllade den senaste tidens knivattacker i Israel på en demonstration på Möllevångstorget i Malmö, ett gammalt sossefäste. Detta tilldrog sig i ett socialdemokratiskt kommunalråds närvaro.

Malmö håller på att tömmas på sin judiska befolkning. På sextiotalet fanns här några tusental – i dag har menigheten minskat till några hundra. Deras resväskor står redan packade.

Den viktigaste orsaken till den uppblossande judefientligheten är invandringen från det av antisemitism inpyrda Mellanöstern. Stödet för reaktionära arabiska regimer och grupper har i Palestina-vänstern också varit frapperande kompakt.

Den aktuella flyktinginvandringen kan befaras stärka den antisemitism som redan rotat sig här. Pogromer härjade i Syrien och i Irak långt före Israels grundande, och den syriskjudiska emigrationen/flykten hade redan tagit fart i början av förra århundradet. Det tusental som stannade kvar efter Israels grundande hölls som gisslan: de förföljdes, våldtogs och några mördades. De kunde köpas ut likt slavar av släktingar i utlandet först på nittiotalet.

Syrien blev en fristat för nazister som lyckats undkomma rättvisan efter andra världskrigets slut. Den ökände Alois Brunner exempelvis levde i landet under familjen Assads beskydd ända tills häromåret då han dog i hög ålder efter att bland annat ha verkat som regimens rådgivare. Under Förintelsen var han en av Eichmanns närmaste män. Brunner hade bland annat organiserat judeutrotningarna i Paris, Nice, Wien, Saloniki och Slovakien.

"Mein Kampf" kom att bli en bestseller i Syrien och även i andra arabländer. Befolkningen indoktrinerades med den råaste antisemitism. Denna välympade rasism inspirerade även till förföljelse av kristna efter det att landet blivit judenrein.

Enbart den mest blåögde förmår bortse från att det bland de flyktingar som kommit hit även förekommer ett okänt antal som hyser denna fientliga människosyn.

Vad göra? Våra "naiva" styresmän är sent ute.

Här finns plats för ett viktigt folkupplysningsarbete – tiden kan användas till något meningsfullt i den tröstlösa asylväntan flyktingarna förpassats till.

Varför inte låta de hitkomna gå en obligatorisk introduktionskurs som inte bara handlar om språk? Här kan man presentera grundläggande icke förhandlingsbara värderingar när det gäller till exempel religionsfrihet och göra upp med antisemitism. Först då kan integrationen i det svenska samhället ta vid.