Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Antisemitismen är hatet mot vår egen kultur

Eva Odrischinsky.Foto: ABIE TROEN / FÖRLAGET PRESS
Foto: ABIE TROEN / FÖRLAGET PRESS
Foto: FÖRLAGET PRESS
René Nybberg.Foto: Oleg Natsjinkin.

I två biografier berättas genom judiska livsöden om flykt, förlust och identitet.

Ebba Witt-Brattström finner hur språket blir hemvist i ett Europa som besvarade kärlek med hat.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag läser två böcker som får mig att skratta, att gråta, att tänka. Finländske diplomaten René Nybergs ”Sista tåget till Moskva: Två väninnor, två öden, en judisk familjehistoria” och finlandssvenska regissören Eva Odrischinskys ”Som alla andra: Min judiska familj och jag”. Boktitlarna signalerar olikhet i stil och tema: farofylld flykt österut under brinnande världskrig (Nyberg), samt efterkrigstida, komplicerad judisk identitet (Odrischinsky). Ändå, eller kanske just därför, kompletterar och berikar de varandra.

I Finland har det aldrig bott mer än som högst ett par tusen judar som kom kring 1900 och anslöt sig till den finlandssvenska minoriteten. Nybergs och Odrischinskys förfäder emigrerade båda - likt Chagall, kan tilläggas - från guvernementet Vitebsk i nuvarande Belarus. Katarina II inrättade 1791 ett judiskt bosättningsområde som senare utvidgades till en bred korridor från Lettland i norr, över Polen och Litauen, till Ukraina i söder. Här levde hälften av världens judar fram till Hitlers Operation Barbarossa då 4,5 miljoner tyska soldater sommaren 1941 invaderade Sovjetunionen.

Det judiska arvet var en no go zone.

”Sista tåget till Moskva” skriver fängslande historia över hur Ryssland och Östeuropa kom att bli ”världens största judestat”. Därtill är det en personligt färgad biografi om Nybergs mors rådiga kusin Mascha, kvinnan som i sista stund räddar sig och maken undan massmordet på lettiska judar under den nazityska ockupationen, inledd 1 juli 1941. Av 95.000 överlevde 5.000. 

 

Liepaja, Lettland, december 1941.Foto: wikimedia commons

 

Däribland musikerna Mascha och Josef som hamnar i Kazakstan, jobbar på kolchos och skördar vattenmeloner. När René lär känna sin mammas älsklingskusin är René vuxen och har själv tagit tåget till Moskva, som Finlands ambassadör. Och Mascha har en andra och en tredje gång räddat sin lilla familj, först till Israel och sedan till – Tyskland.  

Nybergs finlandssvenska mor var uppväxt i en ortodox judisk släkt som försköt henne 1937, vid giftermålet med en icke-judisk finländare. René Nyberg noterar att han trots sin kristna uppväxt enligt nazisternas raslagar i Nürnberg 1935, är ”blandras av första graden”. Han sattes i Tyska skolan och blev klasskamrat med finska SS-soldaters söner. Det judiska arvet var en no go zone och mamman konverterade till protestantismen efter Vinterkriget 1940.

Odrischinskys fängslande resa präglas av 1970-talets vänsterrörelse.

Eva Odrischinskys far fann hennes mor i Stockholms judiska miljö, och pappas och farbror Petjas lilla flicka växer upp i varm gemenskap mellan judiska familjer i Helsingfors. Som tonåring revolterar hon, skaffar tysk pojkvän och förälskar sig i en PLO-höjdare. Odrischinskys fängslande resa präglas av 1970-talets vänsterrörelse och av 90-talets nyandlighet. Det är här jag skrattar. Inte minst när Eva går en teosofisk flumkurs i Frankrike och plötsligt inser att hon faktiskt fötts till ”en flertusenårig tradition av seriöst, i minsta detalj reglerat umgänge med himlen, hur lite min familj än trodde på Gud”. Så vad gör hon där?

När den ängsligt tystlåtna modern som änka oförklarligt tar sitt liv, ändrar Evas liv riktning och hon söker sig tillbaka till det judiska, nu i bemärkelsen ”gåtan i mors inre”. Eva skriver in sig på en jiddischkurs i Oxford, för jiddisch är mammans viktigaste modersmål. Det är här jag gråter.

Foto: Shutterstock

”Tsu refoe” (må det vara till vederkvickelse), sa Odrischinskys mor när hon svepte in sina barn i handdukar efter kvällsbadet. Uttrycket leder till en drabbande beskrivning av jiddischens historiebärande, helande natur: ”tsu” är tyska, ”refoe” är biblisk hebreiska. På så vis, skriver Odrischinsky, ”levde öst och väst, det avlägsna och mindre avlägsna förflutna, den tid då judarna bodde i Palestina och den tid då de bodde i Rhenlandet, Ashkenaz – innan de fördrevs österut och mottogs i Polen där jiddischen blev till.” 

De talade sällan mindre än sju språk, ofta ett dussin.

Jiddisch är ett icke-territoriellt språk präglat av den historiska judiska vandringen. Det talades av 12 miljoner människor före andra världskriget. Helande är språket för att ”det tillåter en att tala många språk samtidigt och slippa akta sig för att blanda ihop sina språk”, reflekterar Odrischinsky.

Kanhända även tvärtom: med germansk språkstam och slaviska, tyska, hebreiska, arameiska ord, tillika romanska, i dag även engelska ord, kunde jiddischen vara en ingång till den mångspråkighet som länge karaktäriserade bildade judar i Europa. ”Denna underbara, mordiska kontinent”, som Amos Oz formulerar släktens känsla för det Europa de tvingats fly från. 

Diasporajudarna i Israel kunde inte släppa sin ambivalenta kärlek till den europeiska kultur som de själva, i generationer, burit så väl (”En berättelse om kärlek och mörker”). Av aktning för kulturen, skriver Oz, läste de böcker på europeiska språk, men ”förmodligen drömde de på jiddisch”. De talade sällan mindre än sju språk, ofta ett dussin.  

Det är här jag börjar tänka. Kan det vara så att judarna, som så hängivet omfattade kultur, språk och utbildning, bättre än andra förstod Europas själ? Hanna Arendt kallade judarna det enda ”alleuropeiska folket”, påpekar Nyberg. 

Kvar blir ett hat mot vår gemensamma kulturhistoria, även kallat antisemitism.

Klart är att judarna omfattade Europatanken. Oz igen: ”Där stod de alltså, dessa överentusiastiska eurofiler, som kunde tala så många av Europas språk och recitera dess dikter, som trodde på Europas moraliska överlägsenhet, uppskattade dess balett och opera, odlade dess arv, drömde om en postnationell enighet och beundrade dess stil, kläder och mode, som alltsedan inledningen av den judiska upplysningen i decennier villkorslöst och ohämmat hade älskat Europa och gjort allt som var mänskligt möjligt för att behaga, för att på alla sätt dra sitt strå till stacken, bli delaktiga, med frenetisk uppvaktning försöka tränga igenom den svala fientligheten, bli vänner, ställa sig in, bli accepterade, älskade...”

Hanna Arendt.Foto: OKÄND

”Det europeiska” utarmas som tanke när ”det judiska” definieras som något avvikande och främmande. Kvar blir ett hat mot vår gemensamma kulturhistoria, även kallat antisemitism. Som när Olga Tokarczuk retar gallfeber på Polens president genom att påpeka att polsk kultur inte skulle finnas utan de polska judarna.

Josef Jungman ruttnar ihop av hemlängtan till Europa.

Men historien har också sina paradoxala sidor. René Nyberg berättar: när hans grandtante Mascha lyckats emigrera med familj från Sovjetlettland till Israel 1971, inser hon att hennes man, violinisten Josef Jungman ruttnar ihop av hemlängtan till Europa. Raskt finner hon på råd. Han ska ansöka om att bli ”folktysk” som ”tillhörig den tyska kultursfären”. Hur då? 

Tja, han är ju balttysk jude, dessutom utexaminerad från musikaliska akademin i Berlin och talar flytande tyska (och lettiska, ryska, jiddisch, hebreiska och troligen ett par språk till). Sagt och gjort. 1974 flyttar de till Berlin, blir tyska medborgare, och Josef blommar upp.  

Europas ständiga janusansikte. 

 

BIOGRAFIER

RENÉ NYBERG

Sista tåget till Moskva. Två väninnor, två öden, en judisk familjehistoria

Förlaget, 250 s.

 

EVA ODRISCHINSKY

Som alla andra. Min judiska familj och jag

Förlaget, 200 s. 

 

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida. Hon ingår i SLS litteraturvetenskapliga nämnd. Hennes senaste bok är ”Historiens metoo-vrål”

 

 

Så blev konservatismen het

Nu är ”Kulturkriget” här!

I Expressens nya tv-program möts Johan Norberg, Stina Oscarson och Malcom Kyeyune – för en debatt om konservatismen.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sitt möte med Salman Rushdie: ”Min spontana impuls är att dränka honom, strypa honom.” Programledare: Daniel Sjölin.