Antik populärkultur i "Hunger games"

ARTEMIS? Populärkultur som "Hunger games" för vidare och leker med klassiska mytfigurer, precis som Ovidius gjorde på sin tid.
Foto: Murray Close
"Metamorfoser".
Omslag till Ingvar Björkesons översättning av "Iliaden".

Ovidius var den urbana skalden som skrev både smäktande kärlekssagor och splatteraction.

Nils Forsberg förundras över ett av den västerländska litteraturhistoriens mest inflytelserika verk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Katniss Everdeen är ett med pilbågen. Hjorten står stilla bland träden en bit bort och för ett ögonblick är hon förenad med den också, så som jägaren är med sitt villebråd.

Scenen kommer bara några minuter in i "Hunger games" och etablerar flera teman i filmen. En kvinnlig Robin Hood, en Rambo med fläta? Ja, men för någon med lite insikter i den antika sagovärlden går associationerna till Diana, eller Artemis som grekerna kallade henne.

Jaktens kyska gudinna, ofta avbildad med pilbåge och hjort. Hon förknippades med skogen, månen och var, likt Katniss i filmen, de unga kvinnornas beskyddare.


"Hunger games" är en fullständig ekokammare för grekisk-romersk mytologi, grundberättelsen är en variant av myten om Minotaurus, monstret i labyrinten på Kreta till vilket unga pojkar och flickor offrades. Det är så här det klassiska arvet ofta lever vidare i dag, i populärkulturen.

För den med lite bildning är det lätt att sucka, och kanske klaga över att myten tolkats fel, förenklats och underförstått banaliserats. "Läs klassikerna i stället. Gå till källorna!" Källorna brukar i sammanhanget vara detsamma som Ovidius "Metamorfoser", utgivet år åtta enligt vår tideräkning och jämte Bibeln den västerländska konst- och litteraturhistoriens kanske mest inflytelserika verk.

På knappt 12 000 hexameterrader samlas drygt 200 berättelser med förvandlingsteman från jordens skapelse till Julius Caesar. Det enorma genomslaget från renässansen och framåt har gjort att det för eftervärlden har blivit standardversionerna av de klassiska gudasagorna.


Men det är ett missförstånd att tro att det här är några ursprungliga versioner, myter fungerar inte så. De är en uppsättning element och motiv som har varierats och omformats genom tiderna. Ta "Orfeus och Eurydike", där Ovidius låter sångaren vända sig om och förlora sin älskade som han kommit ner till underjorden för att hämta upp till livet igen.

Vi ser en historia om en kärlek som övervinner allt men slutar i tragik (eller kanske en arketypisk bild av kulturmannen som mest är upptagen av sin egen konst). Men i äldre grekiska versioner av myten lyckas Orfeus, där var poängen storverket att ta sig ner till det otäcka dödsriket.


Orsaken till att Ovidius fortfarande sänder svallvågor in i vår tid låg i hans enastående förmåga att gestalta gamla och för publiken kända berättelser på ett nytt och spännande sätt, inte att de var sannare eller mer äkta. Jag är övertygad om att det i Rom fanns de som tyckte att Ovidius var banal och ytlig och att man borde läsa något grekiskt och mer äkta i stället.

Jag tror man kan säga att Ovidius var sin tids populärkultur. Om det hade funnits en trött gammal sägen om två lagväktare som hade svårt att komma överens men måste samarbeta, skulle han ha gjort en antik "True detective" av den.

"Vad jag än försökte skriva, blev det vers av det", som han själv uttryckte det. Publius Ovidius Naso föddes år 43 före vår tideräkning i en välbärgad familj i provinsen några dagsresor öster om Rom och ska mot faderns vilja (så klart) ha rest runt i Grekland och Mindre Asien i stället för att bedriva lagstudier innan han slog sig ner i rikets huvudstad och blev poeten på modet.

Han älskade storstadslivet, skrev psykologiskt insiktsfullt om kvinnoöden och kärlek, men också, i giftskåpsklassikern "Ars amatoria", utförligt om hur man ska bära sig åt först för att få någon i säng och därefter hur man rent praktiskt ska bete sig där.


Ovidius utsvävande liv, tveksamma moral och inblandning i någon sorts skandal antas ha spelat in när han, samma år som "Metamorfoser" gavs ut, av kejsar Augustus förvisades till Tomis vid Svarta havet. Ett fruktansvärt slag för den urbane skalden som till skillnad från äldre diktare som Vergilius och Horatius inte förstod sig det minsta på idén med pastoralt lantliv. Även när han kommenterade exilmisären blev det vers:

"Barbarus hic ego sum, quia non intellegor ulli" - ungefär "Här är jag en barbar, ty ingen förstår vad jag säger". År 16 eller 17 dog han där, i kylan hos barbarerna, utan att ha fått återvända till Rom.

"Metamorfoser" är en uppvisning i litterära uttryck. Här finns splatteraction, som när Perseus anställer blodbad på Andromedas ex och hans anhängare. Här finns en ironisk men samtidigt kärleksfull skildring av det fattiga och strävsamma paret Filemon och Baukis som får förklädda gudar på besök i sin enkla stuga, vars föremål beskrivs som om de vore någon episk hjältes rustning.


Översättaren Ingvar Björkeson, för vars gärning (Homeros, Pindaros, Vergilius, Dante, Milton …) det inte längre finns ord som räcker att beskriva, fångar de här skiftningarna på ett sätt som klingar så självklart och enkelt. Den tidigare översättningen till svenska av "Metamorfoser" gjordes av Harry Armini på 1950-talet och borde ha uppfattats som aningen gammaldags redan av sin samtid. Björkesons flytande hexameter är som en ljus nordlig lövskog i jämförelse med Arminis kärvt knotiga och liksom isländska verser.

Han gör därmed också den där ovidiska lättheten rättvisa. Så här låter det när Apollon får ögonen för Dafne i Arminis översättning:


Genast vill guden nå skön Daphnes kärlek. Han hoppas

också att vinna sitt mål. Men här sviker hans siarförmåga.


Medan Björkeson är omedelbart begriplig, sinnlig och levande:


Foibos ser Dafne, blir tänd, vill äga henne och hoppas

nå vad så hett han begär; men siarguden bedrar sig.


Det här är en översättning som kommer att leva vidare i många decennier framöver. Förhoppningsvis förmår den också locka nya läsargenerationer, för även om de antika myterna och berättelserna lever vidare i filmer, datorspel och annan populärkultur - eftersom de alltjämt belyser så mycket om vad det innebär att vara människa - så ger det en annan resonans till livet och samtiden att läsa dem.

Det handlar inte främst om att lära sig till exempel att cyklop inte bara är ett dykhjälpmedel utan från början ett enögt monster, och därigenom undvika att göra sig lite pinsam, utan om att utsättas för den där dubbelexponeringen. Att det för tusentals år sedan fanns människor vars tillvaro och tankevärld var totalt annorlunda, men som ändå levde, älskade och led precis som vi.

Ovidius formulerade förstås det där också: Omnia mutantur, nihil interit - allt förändras, men inget förgår. Det är därför vi aldrig blir av med verkliga klassikerna.

DIKTVERK

OVIDIUS

Metamorfoser

Översättning Ingvar Björkeson

Natur & Kultur, 484 s.