Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Anti-paparazzi: Cecil Beaton dissar normer

<p>KONSTRUERADE. Cecil Beaton porträtterade Paula Gellibrand, Winston Churchill, Ingrid Bergman och Greta Garbo som komplexa.</p>
<p>Paula Gellibrand.</p>
<p>Ingrid Bergman.</p>
<p>Greta Garbo.</p>

Nils Forsberg ser Cecil Beatons normkritik i det utstuderat vackra i utställningen på Sven-Harrys konsthall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

CECIL BEATON

Sven-Harrys konsthall, Stockholm

Till 31/8

När Cecil Beaton, brittisk fotograf verksam från 1920-tal till 1970-tal, med kungligheter och dåtidens absoluta kändiselit som huvudfokus, ställs ut på Sven-Harrys konsthall blir det en hyllning till glamourens guldålder men också ett försvar för den mångdimensionella människan.

Beatons bilder är lika spontana som barockmåleri. Ta porträttet av Winston Churchill bakom arbetsbordet på 10 Downing Street 1940. Brevpapprena som ligger till synes planlöst utspridda i förgrunden men drar upp kompositionslinjer som balanserar eldstad, vägglister och lampans vinkel. Den dämpade gråskalan som mest är svart och vitt, ljuset från vänster som gör premiärministerns bistra men ändå trygga ansikte till en ljuspunkt i mörkret.

Att vara Winston Churchill 1940 innebar säkerligen en viss press men det är inte det primära, för det finns något rituellt besvärjande över hur Cecil Beaton avbildar honom, som att en månghundraårig måleritradition får staga upp en samtid som inte har annat än blod, svett och tårar att erbjuda.

 

Fotot av Coco Chanel tre år tidigare är lika marinerat i konsthistoria, men här är det en renässansängel i skimrande klassicistisk interiör (hennes hem, sviten på Ritz vid Place Vendôme) i begrepp att förkunna skönhetens evangelium.

En klassisk skönhetstradition karakteriserar även porträtten från 1960- och 1970-talens stjärnor, den tid då ruffig rock'n'roll-estetik blev estetisk norm. Att se Warhol och Jagger som mytologiska gudaväsen är smått omvälvande -och samtidigt så självklart.

Kanske är det som kvinnoporträttör Cecil Beaton når högst. Bilderna på Elizabeth II, Grace Kelly, Maria Callas, Ingrid Bergman och inte minst Greta Garbo (som han hade ett förhållande med) är hörnstenar i en förlorad värld som helt enkelt var lite vackrare.

 

Det går inte att komma ifrån känslan att man kommer dem närmare än någonsin vore möjligt i några snabba paparazzi-snapshots. Beaton såg den vackra och berömda människan i all sin komplexitet. Han reducerade henne aldrig till en enda sanning utan hon fick vara allt på en gång. En social och estetisk konstruktion i all sin skimrande glans.

Länge har nyckelorden för porträttfoto varit det oförställda och naturliga, det har handlat om att hitta personen bakom fasaden. Estetiken har matchat. Blotta misstanken om att något är uttänkt har verkat diskvalificerande, ögonblicket har varit allt, lite oskärpa pricken över i:et.

Denna essentialistiska idé om det innersta, sanna jaget har övervintrat inom den dokumentärt grundade delen av fototraditionen, i skydd för postmoderna stormvindar. Cecil Beaton är allt det andra och blir därför också sommarens mest oväntade estetiska normkritik.