I ett mörkt, nästan kolsvart rum mässar enorma kvinnor, Danor, olika meningar på engelska projicerade på skärmar. Det är officiellt, obegripligt och vagt skrämmande, som på en flygplats eller en dystopi à la 1984, men också suggestivt och skamlöst. Så många ansikten! Så mycket smink! Ett slags massiv konsthallsselfie to end all selfies.
Och det är kvinnans upprepade ansikten med glänsande röda läppar som lämnar det starkaste intrycket, som om texten, precis som till ett självporträtt på instagram, egentligen bara är en ursäkt för att få lägga upp ännu en bild. Det är upplyftande på något vis, att få glida omkring mitt i någon annans totala egotripp.
I verket Maximus ändras proportionerna drastiskt och plötsligt attackeras betraktaren av en hel vägg med små skärmar, var och en med en loopad film på kvinnan Dana, konstnären som stilla förefaller begrunda sitt öde för att sedan plötsligt kasta sig fram och slå skallen i kameran. Det är som om jag sitter i en bil och små insekts-Danor en efter en kompromisslöst flyger in i vindrutan och på så vis ordlöst försöker förklara de föregående videoinstallationerna. "Vi tänker inte ge oss om det så blir det sista vi gör", är det som om de trotsigt gastar innan de flängs rakt in i vindrutan, om och om igen utan att någonsin lämna blodiga fläckar efter sig.
I lilla galleriet strålar ljuset bokstavligen i änden av tunneln och konstnären själv står uppflugen på ett slags byggnadsställning i färd med att fylla en vit väg med text. "Monotony is a virtue, repetition is strength, practice makes progress" skriver hon. Om och om igen som ett skolbarn i en gammal film som kommits på med att inte göra läxan och bestraffas av fröken. Läpparna repeterar, Dana skriver. Om och om igen.
Men när hypnosen uteblir går jag tillbaka till bänken framför de små monitorerna och låter konstnärsinsekterna flyga in i min inre vindruta och tänker att det faktiskt kittlar lite.
KAJSA BERGSTRÖM