Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Annina Rabe

Undergången ser så storslagen ut

I Venedig ligger restaurangerna öde.Foto: MIRCO TONIOLO ERREBI / STELLA PICTURES/AVALON.RED B5725
Människor väntar på tunnelbanan i Milano.Foto: MARCO VACCA / STELLA PICTURES/AVALON AVALON
Annina Rabe.Foto: PRIVAT

Annina Rabe ser pandemihistorien upprepa sig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Förra gången världen drabbades av en snabbspridande influensaepidemi var jag övertygad om att detta var slutet. Nu skulle vi nog verkligen alla dö. Var det fågelinfluensan? Svininfluensan? Minns inte längre. Men jag kommer ihåg rädslan som tilltog i takt med att viruset spreds och nyhetsbevakningen intensifierades. Och jag minns också en känsla av snöplighet. Var det det här vi skulle dö av? 

Mänskligheten har genomlevt ohyggligheter i årtusenden, krig och pest och kolera. Men det som slutgiltigt skulle ta kål på oss var alltså ett fånigt influensavirus, spritt av en fågel eller möjligen en gris? Så futtigt på något sätt. Och minst lika futtigt var det när plötsligt ingen skrev eller talade om viruset längre. Vad hände? En dag skulle vi alla dö och nästa dag hade alla glömt det. Vart tar egentligen alla gamla virus vägen? 

Det är något med de stängda städerna.

Den här gången har jag förhållit mig mer kallsinnig. De flesta överlevde ju trots allt den förra influensaepidemin och det finns betydligt värre saker i vår samtid att vara rädd för. Men epidemirädslan är som en tsunami, den ser liten och avlägsen ut till en början men lyckas till sist svepa alla med sig. Det är något med de stängda städerna. 

Att den kommunala verksamheten är det som stängs först: skolor, bibliotek, museer och offentliga evenemang. Det blir en sådan tydlig påminnelse om att vi lever i ett samhälle som bygger på gemenskap och att allt fungerar. Och hur lätt detta kan slås ut.

Det finns något i detta ödesmättade som trots allt är lite vackert.

Jag ser bilder från ett ödsligt Venedig där karnevalen ställts in. Och skäms lite över att jag tycker att det finns något i detta ödesmättade som trots allt är lite vackert. Jag minns Gustav Aschenbach, den åldrande författaren i Thomas Manns kortroman ”Döden i Venedig” och hans jagande efter ungdom och skönhet i en stad som luktar mystiskt av desinficeringsmedel. 

Venedig är ansatt av en koleraepidemi, som precis som Coronaviruset kommer från Asien. Staden töms, men Aschenbach stannar kvar, möter sitt öde på stranden medan han betraktar den gäckande unge Tadzio som i en hallucinatorisk dröm. 

Säga vad man vill om undergången, men det finns något storslaget i den. 

 

 

 

Annina Rabe är litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida.