Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Annina Rabe

Stockholmaren driver runt i ruinen efter sitt äktenskap

Daniel Gustafsson. Foto: ANNA LINDBERG / NIRSTEDTS
Foto: NIRSTEDTS
Annina Rabe. Foto: OLLE SPORRONG

En frånskild man i ett kyligt Stockholm vandrar runt i ruinerna efter sitt äktenskap

Annina Rabe ser stilsäker romandebutant som för tankarna till Virginia Woolf.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Nyligen fördes en mindre litteraturdebatt i GP, Expressen och Sydsvenskan om ”tillståndslitteratur” kontra ”handlingslitteratur”. Där ställdes prosa med en tydlig intrig mot en mer fragmentariskt berättad och händelsefattig litteratur, en sådan som sägs beskriva ett tillstånd snarare än en händelse.

Själv fick jag kväva en liten, liten gäspning inför den där debatten, för i princip är det ju det där som nästan alla litteraturdebatter i modern tid har handlat om. Men jag påminns om den nu igen när jag läser Daniel Gustafssons debutroman ”Odenplan”. Det är nämligen en roman som visar hur begränsande det är att göra en sådan där uppdelning mellan tillstånd och handling.

Ett perfektionssträvande välbärgat Stockholm omger honom med sina blanka fasader.

Enligt alla regler är ”Odenplan” en klassisk tillståndsroman. För visst beskriver den i första hand ett tillstånd. En mänsklig belägenhet av skuld, förlust, ängslan och otrygghet. Den utspelar sig under en enda lång dag, då en nyskild och skuldtyngd pappa irrar runt i kvarteren runt Odenplan i Stockholm. Han har lämnat sonen i skolan, men glömt att ge honom hans vantar. Han panikköper nya vantar på Lindex, som han har för avsikt att lämna i skolan några kvarter bort. Men medan pappan försöker ta sig fram till sonens skola för att överlämna vantarna möts han av ständiga hinder; det närvarande och förflutna turas om att störa honom på hans väg.

Människor passerar, vissa dröjer sig kvar medan andra flimrar förbi i ögonvrån. Han vandrar bildligen i ett ruinlandskap, av sitt raserade äktenskap och minnen från Pristina, där han har sin bakgrund. Men också bokstavligen: kring Odenplan pågår ett evighetslångt bygge som skall bli Citybanan. Ett perfektionssträvande välbärgat Stockholm omger honom med sina blanka fasader.

Texten är avskalad och vackert klar, handlingen både driven och dröjande på ett sätt som faktiskt ibland för tanken till Virginia Woolf.

Allting är beskrivet med samma detaljrika och associativa prosa. Ett in i minsta beståndsdel och mycket fint skildrat besök på Stockholms stadsbibliotek flyter över i en berättelse om en ambivalent och sedan länge avslutad vänskap. Daniel Gustafsson skriver med en imponerande säkerhet, inte minst med tanke på att han är debutant. Texten är avskalad och vackert klar, handlingen både driven och dröjande på ett sätt som faktiskt ibland för tanken till Virginia Woolf.

Ja, visst är det här en så kallad ”tillståndsroman”. Men betyder det att det inte händer något? Att där inte finns någon handling? Nej, verkligen inte. Det händer saker hela tiden! Omkring huvudpersonen, inuti huvudpersonen. I den stadsdel som är romanens spelplats. Även en handling som ”bara” bygger på att ett par vantar ska komma fram till sin bärare är en handling som kan engagera. 

Eftersom den innehåller så väldigt mycket mer och inte låter sig begränsas till det ena eller det andra i reducerande litteraturdebatter.

ROMAN

DANIEL GUSTAFSSON

Odenplan

Nirstedt/Litteratur, 288 s.

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.