Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Annina Rabe

På roadtripen ligger livet i sju arkivlådor i bakluckan

Foto: DIEGO BERRUECOS / RÁMUS

”De förlorade barnen – ett arkiv” heter den hyllade mexikanska författaren Valeria Luisellis senaste roman. 

Annina Rabe läser en nyansrik prosa som ibland dukar under för sin egen tyngd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Inventerandets betydelse är något som den mexikanska författaren Valeria Luiselli behandlat även i sina tidigare romaner. Men inte bara dess betydelse, utan också dess mystik. Man kan se hela livet som en lång inventering; korrelationen mellan det ordnade och det irrationella. 

”De förlorade barnen – ett arkiv” är Luisellis tredje roman och hennes mest ambitiösa verk hittills. Det är en bok som tangerar flera genrer: den essäistiska, den dokumentära och den experimentella. Romanen är ett inventarium; över ett havererat äktenskap mellan två besatta yrkespersoner och deras barn, men också över ett USA vars åtstramade flyktingpolitik utsätter barn för inhuman behandling. Vid sidan av sitt arbete som författare har Valeria Luiselli volontärarbetat som tolk för flyktingbarn vid Migrationsdomstolen.

Ett namnlöst par i yngre medelåldern ger sig i väg på en lång bilresa från New York till Mexiko City och Arizona med sina två barn. Mannen är ett slags ljudkonstnär och etnograf och hans mål med resan är att samla in och dokumentera ekot av de sista apacherna. Kvinnan är journalist med ett starkt engagemang för mexikanska flyktingbarn och letar efter två försvunna flickor. 

Alla i bilen, inklusive barnen, vet att denna resa troligtvis är deras sista som familj.

En gång var de kära och drevs av en gemensam passion - dokumentation; nu är det tydligt att de håller på att glida ifrån varandra. Alla i bilen, inklusive barnen, vet att denna resa troligtvis är deras sista som familj. Ett slags uppgivet vemod omger dem redan från början. Deras liv och arbete finns i sju arkivlådor i bilens baklucka. Lådor som skall öppnas under romanens gång.

Som följeslagare på resan har de litteraturen och musiken, ty detta är en smått parodisk familj när det gäller halten av kulturellt kapital. De lyssnar på William Goldings ”Flugornas herre” i bilen (för att den passar så bra för barnen), och de litterära referenserna till Susan Sontag, Walt Whitman, Vladimir Nabokov och Anne Carson duggar tätt under resans gång. Barnen, fem och tio år gamla, har inga problem med att förstå begrepp som ”metafiktion”. De har överhuvudtaget mycket lite över sig som är barnlikt. I den första delen av boken, som berättas utifrån mammans perspektiv, stör det mig att barnen är så lillgamla att det blir lite löjligt.

Men sedan byter boken perspektiv, och realismen glider sakta men säkert över i något annat. Andra delen av boken berättas utifrån den tioårige pojken, och jag förstår nu att de där barnen nog aldrig skulle läsas som realistiska ens från början. Snarare blir de som ett slags orakel. De rymmer från föräldrarna med syftet att själva leta reda på de två försvunna mexikanska flickorna. Det är ett långt, febrigt och surrealistiskt parti, där de tar del av några av de förlorade barnens öden. Och jag minns att just så här gör Luiselli även i sin debutroman ”De tyngdlösa”, när fiktionen bryter igenom realismen och tar över. 

”De förlorade barnen - ett arkiv” är en stor roman. Kanske rentav lite för stor ibland. Om ”De tyngdlösa” präglades av en lätthet och lekfullhet har Luiselli här använt liknande grepp till att berätta en betydligt tyngre historia. Det är känsligt och vindlande och ofta njutbart; Niclas Nilsson har gjort ett strålande jobb med att överföra hennes nyansrika prosa till svenska. Tyngden och vidden är romanens styrka, men den är också lite för lång, dukar ibland under för sin egen tyngd. På de sista sidorna redovisar Luiselli med encyklopedisk nit alla dolda litterära referenser. Det är väl helt följdriktigt i en roman som handlar om att dokumentera, men frågan är om det behövs. Vi fattar ambitionsnivån ändå. Hur som helst: Valeria Luiselli är en av de yngre författare som intresserar mig mest i dag. Jag väntar otåligt på vad hon ska göra härnäst.

 

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

ROMAN

VALERIA LUISELLI

De förlorade barnen – ett arkiv

Översättning Niclas Nilsson

Rámus, 450 s.