Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Annina Rabe

Hur är en bildad på riktigt? Som Hägg

Författaren Göran Hägg har avlidit efter en hjärtinfarkt, 68 år gammal.Foto: Jessica Gow / Tt

Annina Rabe minns författaren Göran Hägg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

 Idag diskuteras flitigt begreppet bildning och vad det egentligen står för. Hur är en som är bildad på riktigt? Svaret är enkelt: som Göran Hägg. En bildning av den typen han besatt blir allt mer sällsynt. Det frikostiga sätt på vilket han delade med sig av den är inget mindre än en folkbildningsgärning av oerhörda mått.

Göran Hägg var en historiker som nådde ut. Han låste inte in sig i något dammigt institutionsrum, han ville skriva för läsare och läst blev han. Han bemästrade den där svåra balansen mellan det som kallas "högt och lågt"; svängde sig ledigt mellan ämnen och olika sammanhang, alltid med samma entusiasm, energi och eleganta humor.

 

Han var inte alltid snäll, långt ifrån någon mysgubbe. Under de år jag läste litteraturvetenskap vid Stockholms universitet var han en fruktad docent och lärare – som student ville man gärna slippa drabbas av hans frejdiga spydighet. Samtidigt var han oerhört entusiasmerande och underhållande. Några år senare recenserade han litteraturtidskriften jag då arbetade med i ordalag som var så tillintetgörande att vi var knäckta i åratal framöver. Och den som följt hans framfart i SVT:s morgonsoffa i över 15 år, vet att hans vassa tunga också omfattade dagsaktuella ämnen.

Ofta kritisk, ja, men alltid inbjudande i det han skrev. Det hann bli över 35 böcker under hans livstid, från debuten med diktsamlingen "Ögon" 1972. Han skrev ett stort antal romaner, ofta med satirisk udd, men det var inom sakprosan han gjorde sina stora insatser. Oavsett om han skrev om litteraturhistoria, retorik, språk, religion, politik eller om de svenska välfärdsåren gjorde han det med samma spänst, energi och generositet.

 

Min personliga favorit är boken om Italien, "Ett alldeles särskilt land" från 2012. Där skriver Göran Hägg om landet han själv älskade, skildrar det just så yvigt och färgstarkt som det är. Ämnet är kongenialt: just så yvig och färgstark var ju också Göran Hägg. På mitt skrivbord ligger ännu oläst hans senaste bok om den dekadente diktaren och krigaren D'Annunzio. Det är svårt att förstå att den boken skulle bli hans sista.