Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Annina Rabe

Västerbottens hårda liv är inget för en egoist

Svante Bäckström.Foto: Anders Bohman.
Foto: Atlas förlag
Annina Rabe.Foto: PRIVAT

Straffet blir hårt för den som hellre går och drömmer än odlar sin mark.

Annina Rabe läser en debutroman om priset för att vara annorlunda.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Handlingen i Svante Bäckströms debutroman för tankarna till något av de allra sorgligaste skillingtrycken från Fattigsverige. Det är en historia om ett liv med få ljuspunkter, men desto mer jämmer och elände. Det är 1700-tal i Västerbottens kustland. I den intensiva kolonisering av landskapet som pågår blir drängen Anders Andersson och hans nyblivna hustru Magdalena plötsligt hemmansägare. 

Problemet är bara att Anders Andersson är sällsynt illa lämpad för att driva ett jordbruk. Han är en drömmare som egentligen bara vill vara ute i skogen, skjuta lite småvilt och prata med träden. Därtill har Anders en undflyende personlighet som gör att han smiter undan så fort som någonting blir för jobbigt. Denna benägenhet att stoppa huvudet i sanden leder till ett antal både små och stora katastrofer som Anders Andersson indirekt blir skyldig till. Fast det enda han egentligen ville var att dra sig undan. 

En egoistisk person som alltid är sig själv närmast.

I det här spänningsfältet rör sig romanen, och Bäckström lyckas fint med att teckna en dubbelbottnad och svårkategoriserad person. För samtidigt som det – i alla fall med nutidens ögon - är lätt att känna en viss sympati inför Anders utanförskap är han också en egoistisk person som alltid är sig själv närmast och vars påtagliga arbetsskygghet krånglar till precis allt. Inte minst för den ständigt tålmodiga hustrun Magdalena och de båda döttrarna. 

Så stånkar sig deras liv fram, i en berättelse som ibland känns väl tungrodd i sitt gradvisa nedåtgående. Runt omkring dem förändras Västerbotten, det byggs och landet odlas. Men Anders Andersson förändras inte, inte ens när hans underlåtenhet leder till riktigt förfärliga saker. En av de få ljuspunkterna är samvaron med dottern Stina, som delar hans drömmande läggning och kärlek till skogen. Hur det går för henne sedan tänker jag inte avslöja, men roligt är det inte.

Ganska ofta blir läsaren mest förbryllad

Romanen lider av vissa problem. Svante Bäckström har ett yvigt förhållande till liknelser, och dessa duggar tätt genom hela romanen. Den skulle mått bra av en viss upprensning bland metaforerna. Ibland träffar han rätt, men ganska ofta blir läsaren mest förbryllad. En mening som ”Ropen från den nedåtgående solen hade skavt mot horisontens bågade blad och nådde mig endast som viskningar” skorrar och framför allt undrar man varför solen ropar och vad hela bilden ens är där för – vilket aldrig är ett gott tecken. 

Men jag tror att Svante Bäckström så småningom kommer att kunna tygla sina metaforer om han fortsätter att odla sitt författarskap. Och det hoppas jag att han gör. Det fina med den här romanen är att den förmedlar ett försvar för rätten att få vara annorlunda; samtidigt som den inte hymlar med det höga priset omgivningen får betala.

 

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

 

ROMAN

SVANTE BÄCKSTRÖM

Så höjer sig landet 

Atlas, 336 s.