De här kvinnorna tar all skit – med humor i misären

RECENSION. Hos den amerikanska novellisten Lucia Berlin (1936–2004) är katastrofen aldrig långt borta. Hela hennes författarskap, återupptäckt som en litterär sensation efter hennes död, beskriver ett slags katastrofläge. Missbruk, våld och fattigdom präglade novellerna i ”Handbok för städerskor” som kom ut på svenska häromåret. Och när nu ännu en samling noveller ges ut tillsammans med några självbiografiska anteckningar och brev, är miljöerna och situationerna från den första boken bekanta. 

Men det är något speciellt med hur Lucia Berlin närmar sig katastroferna. De smyger sig in i handlingen lite lojt, elegant. I en novell om en firad tävlingsmotorcyklist beskrivs först hans ”stil, hans nonchalans, hans vita scarf”. För att sedan i nästa mening glida över i: ”Det jag menar är att trots Michaels chockerande död, med motorcykeln i lågor, hans blod på betongmuren, hans kropp, skriken och sirenerna, präglades allt av hans speciella oberörda sorglöshet. Det var hans sista lopp och han hade vunnit det.” 

De är vackra men slitna, glöden från jointen de röker bränner hål på deras kläder.

I en annan novell mördar en gravid kvinna sin mans heroinlangare och gör sig av med liket medan maken ligger utslagen och barnen sover. Ändå finns det ett märkligt skimmer över händelsen. Nyss hade hon vågat hoppas på en bättre framtid. Det skulle nästan kunna vara en helt vanlig ljummen sommarkväll. 

I ytterligare en novell super sig två alkoholiserade kvinnor redlösa medan de pratar om sin gemensamma exman. De är vackra men slitna, glöden från jointen de röker bränner hål på deras kläder. ”Märkligt att båda hans fruar blev fyllkajor” säger den ena. ”Ännu märkligare att vi inte blev knarkare” säger den andra. 

Det är bland annat denna sammansmältning av djup förtvivlan och underliggande mörk humor, av socialrealism och dekadens, som gör Lucia Berlin så speciell. Det är som om hon mitt i all misär har ett ständigt höjt ögonbryn, som om det alltid finns en förförisk jazzslinga någonstans i bakgrunden.

Kvinnor som får ta hela skiten, medan männen omkring dem försjunker i missbruk och kriminalitet.

Det är en överlevnadsstrategi för hennes trasiga figurer, men det är också ett litterärt stilgrepp som är helt hennes eget. Även om hon är besläktad med andra amerikanska novellister i samma tradition, till exempel Raymond Carver, John Cheever eller Tess Gallagher.

Genomgående i även denna samling är det mörka perspektivet från kvinnor som får ta hela skiten, medan männen omkring dem försjunker i missbruk och kriminalitet. Att detta även var Lucia Berlins eget liv framgår tydligt i den gripande självbiografiska del som avslutar boken. Korta minnesanteckningar och brev varvas med bleknade fotografier. Fiktionen glider omärkligt över i ett verkligt livsöde. 

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. I tv-spelaren visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, med Jasenko Selimovic och Victor Malm i debatt om Peter Handke.