Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anne Enright:
Den glömda valsen

Amanda Svensson läser en lurig roman av Anne Enright.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

ANNE ENRIGHT | Den glömda valsen | Brombergs, 274 s.

Den glömda valsen är en solkig historia. Gina Moynihan, strax över 30, nyseparerad och bokstavligen insnöad i sitt hus i Dublinförorten Terenure, försöker genom berättandets logik få ordning på den långvariga otrohetsaffären med Seán som fört henne dit.

Nu behöver ju inte otrohet i sig kännas solkigt, men Anne Enright har inte valt att skriva den där otrohetsberättelsen som handlar om okontrollerbar passion och svettiga möten bakom ryggen på osympatiska äkta makar. Ginas och Seáns relation är pragmatisk, långsam, och faktiskt ganska tråkig. Enright tycks medvetet ha valt de mest genomsnittliga otrohetsvariablerna – romansen börjar på en jobbkonferens, försiggår mestadels på anonyma hotellrum, och slutar med ett klumpigt avslöjande.

Otrohet är hur man än vänder och vrider på det en moralfråga, och Enrights roman lämnar gott om utrymme för läsaren att ta ställning. Gina är inte en särskilt sympatisk protagonist, å andra sidan är det svårt att se henne som den enda, eller ens huvudsakliga, boven i familjedramat. Berättelsen lunkar på, alla spelar sina roller, och det som håller romanen vid liv är inte den triviala handlingen utan Enrights faktiskt helt unika berättarstil.

Även när kronologin är rak är det något bråkigt i hennes språk, det smyger sig ständigt in oväntade bisatser, små spännande språkliga utflykter. Det är ett i allra högsta grad levande och lurigt berättande.

 

Lurigt är också Enrights uppsåt. Det känns hela tiden som att det ligger en annan historia och gömmer sig bakom otrohetsberättelsen, något långt mer provokativt. Seáns epileptiska dotter Evie dyker hela tiden upp i berättelsen som en uppmaning till läsaren att byta perspektiv, från Ginas relation till män, till hennes relation till barn.

Gör man det blir berättelsen plötsligt brännhet. Gina äcklas av sin kollegas gravida fru, är svartsjuk på sin älskares dotter och smygäter p-piller för att inte bli gravid med sin man. Det är ett skickligt gestaltande av känslor inför barn som är tabubelagda, framför allt hos kvinnor och kanske framför allt i det katolska Irland.

Bakläxa blir det dock till Brombergs för tafflig produktion – en omslagstypografi som för tankarna till Grottbjörnens folk kan man kanske stå ut med, men inte en svajig översättning. Att någon på svenska frustrerat skulle dunka huvudet i väggen och som svordom dra till med "Knulla. Knulla" känns till exempel inte helt gjutet.