Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anna Wahlgren:
Sanning eller konsekvens

Anna Wahlgren kliver in i ett öppet sår och infekterar det ytterligare. Foto: Sven Lindwall Foto: Sven Lindwall

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Prosa

ANNA WAHLGREN | Sanning eller konsekvens. En ickeroman | AWAB förlag, 461 s

Några principer måste alltid försvaras, trots att de löper risk att bli bittert orättvisa. Som den om att barn har rätt att ge sig på sina föräldrar, medan det omvända inte är okej. Den grundregeln gör det besvärligt att sympatisera med Sanning eller konsekvens, Anna Wahlgrens svar på dottern Felicia Feldts bok Felicia försvann. Feldts bok, modersmord och/eller angeläget vittnesbörd från ett av barnuppfostransikonen Anna Wahlgrens nio barn, var en brandfackla. Wahlgren häller på några hundra liter bensin till.

Sanning eller konsekvens är ett 460-sidigt förtvivlat vrål, om än på sina håll maskerat som återhållsam saklighet. Boken är sprungen ur Anna Wahlgrens vilja att bemöta det som hon anser vara rena lögner, att flytta skuldbördan någon annanstans (oftast raka vägen till Felicias pappa).

Det är inte ett dugg svårt att förstå behovet av att återupprätta ett redan ganska skamfilat rykte som offentlig person och debattör, inte alls omöjligt att föreställa sig hur en desperat längtan att få rentvå sig väcks av det egna barnets nästan hatiska skildring av sin uppväxt och sin mamma.

Vem skulle inte genast vilja ställa sig upp och skrika i panik? Men att viljan finns betyder inte att man bör följa den. Och ingenting blir bättre för att Wahlgren skriver den här boken. Det är som min väns dotter brukar säga: "Det här är inte bra för någon".

 

Anna Wahlgren kliver rakt in i ett fortfarande helt öppet, blödande sår och infekterar det ytterligare. Jag vet knappt var jag ska börja. Kanske med hur hon citerar långa stycken ur dotterns bok, och sedan avfärdar dem som lögnaktiga med en kort, raljant mening som inte alls har med brännpunkten i innehållet att göra?

Eller hur hon redogör för episoder ur Felicias liv, och sedan låter långa stycken ur egna Barnaboken tjänstgöra som förklaring till dotterns beteende? Eller att hon rycker loss det fiktiva skydd som Felicia Feldt valde för sin bok, och öser på med fler avslöjande detaljer och skriver ut namnen på alla berörda utom barn och barnbarn (Wahlgren kallar sin bok för "ickeroman")?

Så, vilken allmängiltig, angelägen diskussion går att utvinna ur denna inför allas ögon skenande familjetragedi? Böckernas respektive versioner är så sinsemellan olika att den omedelbara slutsatsen är att någon av dem, mor eller dotter, ljuger som en häst travar. Eller?

Hur diametralt olika kan två tolkningar av samma sak vara och ändå vara "sanna"? Hur mycket spelrum kan ges åt den subjektiva upplevelsen, innan objektiva sakförhållanden måste träda in som bortre gräns?

Relevanta frågor för var och en av oss som försöker leva det här livet i relation till våra medmänniskor och deras verklighetsuppfattning. Men, ska de verkligen ställas på bekostnad av en enskild familjs infekterade historia?

Det mest svårsmälta med Sanning eller konsekvens är bristen på det som borde ha varit dess enda rimliga utgångspunkt - ett "förlåt" och ett bekräftande av dotterns upplevelser. Jag menar inte att Anna Wahlgren borde be om ursäkt för saker hon anser vara påhitt. Men måste inte en förälders uppgift vara att se, ta på allvar och hemfalla åt hänsynslös självkritik - hur omotiverade anklagelserna än må vara?

Ett barn har mått dåligt, och om de skäl barnet själv uppger nu inte stämmer, hitta de riktiga. Leta upp kärnan. Svara med kärlek.

Genom läsningen väntar jag omväxlande uppgivet och desperat på något element av tveksamhet inför det egna försvarstalet. Inte förrän på sidan 451 kommer det, när hon redogör för hur Felicias syskon ser på detta bokprojekt: "Ingen enda av dem tycker att det är någon bra idé att jag gör min röst hörd i den här vämjeliga soppan, som så svårt har anfrätt deras syskonfrid." Nä, just det. För det är ingen bra idé.

Men för den som intresserar sig för intriger i bokbranschen står nu Felicia Feldts förläggare Svante Weyler åter inför anklagelsen att omdömeslöst och girigt ha gett ut en psykiskt instabil människas verk (förra gången gällde det Ann Heberlein). Debatten kan rasa vidare ända fram till jul.