Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anna Hellgren

Transpersoner förtjänar också att leva fria liv

Den rosa, blå och vita transflaggan vajar över New Yorks prideparad 2019.
Foto: Andres Kudacki / TT NYHETSBYRÅN
Anna Hellgren.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Nyligen la regeringen fram ett förslag som gör det lättare för transpersoner att korrigera sitt juridiska kön, det vill säga den könstillhörighet som framgår av till exempel id-handlingar.
Debatten har inte låtit vänta på sig. I söndagens Agenda menade Sveriges kvinnolobby att förslaget förändrar samhällets syn på vad kön är, och på Expressens kultursida varnade fysikern och författaren Helena Granström för att låta en människas känsla och inte kropp avgöra hennes könsidentitet. 

Anna Hellgren, redaktör och kritiker på Expressens kultursida, håller inte med.  

”Jag ser inte ett hot i påståendet om att de flesta kvinnor är människor som har bröst, vagina och livmoder – men att vissa kvinnor saknar dessa.”   

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det är bäst att lägga korten på bordet med detsamma: För mig personligen är rädslan för kvinnans utraderande och barnens könsförvirring i relation till transpersoners rättigheter obegriplig – och det i uppriktig och inte härskarteknisk mening.

Jag ser inte ett hot i påståendet om att de flesta kvinnor är människor som har bröst, vagina och livmoder – men att vissa kvinnor saknar dessa. Antingen på grund av operationer och/eller sjukdom eller för att de föddes med penis och testiklar. 

Eller i att det på samma sätt finns män som fötts i kvinnokroppar och alltså behöver göra till exempel gynekologiska cellprov, och att det därtill finns gott om människor som identifierar sig som icke-binära: det vill säga varken som män eller kvinnor, eller, om man så vill, som både och, ibland eller alltid. 

Min inställning kan säkert ha att göra med att jag vuxit upp som homosexuell i skuggan av en statlig sjukdomsförklaring: att ha kommit ut i en tid då såna som jag saknade samma juridiska rättigheter som heterosexuella och, inte minst, ansågs djupt olämpliga som föräldrar. Att ha varit våldsamt förälskad men livrädd för att hålla sin flickvän i handen av internaliserad skam, samtidigt som en mobb kastar sten på konstnären Elisabeth Ohlson i stan man bor och andra bombhotat det Stadsmuseum som har mage att visa hennes ”Ecce homo”.

Sedan 1972 har transpersoner haft rätt att ändra juridiskt kön i folkbokföringen.

Att ha upplevt att vem som helst kunde säga vad som helst om en vid vilken given tidpunkt som helst. Att homosexuella är äckliga och borde skjutas. Att man inte är en riktig kvinna. 

Att främmande män som ser att man kysser sin flickvän på kinden ställer sig nära, nära och ber om att få följa med hem och titta på när man knullar. Att andra män på småtimmarna nöjer sig med att följa efter en hela vägen hem samtidigt som de ropar allt ovanstående.

Dock handlar saken inte om mig. Utan om det lagförslag om juridiskt kön och vissa könskorrigerande ingrepp som nyligen lagts ut på remiss och som rört upp det stridsdamm varje transperson med ojämna mellanrum tvingas dra ner i lungorna. 

Sedan 1972 har transpersoner haft rätt att ändra juridiskt kön i folkbokföringen, efter statlig prövning av könsidentiteten. Med lagändringen föreslås människor kunna ansöka om ändring utan prövning från 12 års ålder i stället för 18. Om den som söker är omyndig behöver föräldrarna göra ansökan, som inte är giltig utan barnets underskrift. Efter en väntetid på fyra månader får den sökande aktivt godkänna bytet för att det ska gå igenom. 

För barn och vuxna gäller samma: om någon vill ändra sin juridiska könstillhörighet fler gånger än en krävs utredning och prövning. 

Den andra förändringen rör vissa kirurgiska ingrepp av könsorganen för personer som fyllt 18 år – där skillnaden är att dessa ska tillåtas utan att en människa först måste äska om tillstånd från Socialstyrelsen. 

Inte heller tror jag att lagändringen kommer att göra barn och tonåringar förvirrade.

Kommer denna utökning av transpersoners kroppsliga autonomi i relation till staten att bryta sönder samhället? Jag är övertygad om motsatsen. 

På samma sätt tror jag inte att denna ökade frihet innebär att kampen mot mäns våld mot kvinnor upphör, eller ett frikort för män på jakt efter kvinnor att våldta att obehindrat ta sig in på kvinnofängelser eller i kvinnors omklädningsrum.

Inte heller tror jag att lagändringen kommer att göra barn och tonåringar förvirrade och därmed öka gruppens benägenhet till psykisk ohälsa.

När dramatikern Tony Kushner skrev sitt aidsepos ”Angels in America” i skarven mellan 1980- och 90-talet präglades inställningen till homosexuellas och transpersoner rättigheter av rädsla, okunskap och, i vissa fall, djupt förankrad ideologi. Sedan premiären 1991 har mycket hänt efter ännu mera kamp. 

Men pjäsens slutord – när den vredgade ängeln/guden lämnar jorden och människorna åt sitt öde – är fortfarande bland de vackraste jag vet, och de är fortfarande en profetia att uppfylla. 


”Vi kommer inte att dö i hemlighet längre. Världen rör sig bara framåt. 

Vi kommer att bli medborgare. Tiden är här. 

Hejdå. Ni är underbara varelser, varenda en av er. Och jag välsignar er: Mer liv. 

Det stora arbetet börjar nu.”


Mer liv, alltså. Jag tror att vi klarar det, den här gången också.



Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida. 




Åsa Wikforss: ”Gå inte in på sociala medier, gör inte det”

KULTURKRIGET, HEMMA HOS: Daniel Sjölin är på jakt efter de sju dödssynderna hemma hos landets intellektuella. Hos filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss ska det handla om lättja.

– Jag är inte ens säker på att det finns lättja, säger hon.