Anna Hellgren

Så blev politiken den nya Hultsfredsfestivalen

Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Anna Hellgren noterar ett skifte på medietronen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Minns ni 1990-talet? Landets musikskribenter var kungar (och Linda Skugge drottning) och långt in på 00-talet var skiv- och konsertrecensent det coolaste skribentyrket hade att uppbjuda. Tidningarnas påkostade nöjesbilagor skröt med allt om den senaste skotska indieskivan, och på Hultsfredsfestivalens backstageområde var Fredrik Strage nästan lika cool som vem som helst av artisterna.

Alla journalistaspiranter med ett bekräftelsebehov över medel ville dit. 

Så en dag tog ledarskribenterna över. Borta var de papperstorra politrukerna bakom osignerade texter: medievärldens alla glasögonormar fick kött, blod och hårsvall och nära på obegränsad uppmärksamhet. Trendkänsliga krönikörer som Fredrik Virtanen och Andres Lokko började uttrycka politiska åsikter.

Men all hajp har en plats dit den går och dör – ärligt, när läste ni en ledarsida med hettande kinder senast? – och i och med bevakningen av gårdagens politiska krumbukter måste tronskiftet anses med råge genomfört. Samtiden tillhör den politiska reportern och kommentatorn. 

Varje liten skiftning inom det politiska spelet bevakas som ett världsmästerskap i fotboll.

Till skillnad från ledarskribenten kan hen fritt svinga mellan partiernas svaga och starka punkter, obunden av lojaliteter och maktanspråk. Och som de gör det! Varje liten skiftning inom det politiska spelet bevakas som ett världsmästerskap i fotboll, helst med stilistisk udd och knappologisk nit. Varje mediehus med självaktning håller sig med en svällande politikredaktion samt en eller flera kommentatorer – avslöjandena måste ju kunna kommenteras – vilkas namn alla känner till. 

Torsdagens framsida av SvD.
Foto: SCREEN

Här på Expressen har Viktor Barth-Krons alster länge toppat både internet och papperstidning, powerparet och reportrarna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson värvades nyligen under stora rubriker från Expressen till SvD – vars papperstidning i dag helt pryddes av nybakade politiska kommentatorn Annie Reuterskiöld. TT:s mångåriga slitvarg Owe Nilsson är @owenil med hela Twitter och i Sveriges Radio pluggas politikveteranerna Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg så hårt att man undrar om de någonsin får ledigt. 

Men haussen bör avnjutas med eftertanke. När strålkastarna riktas om är det lätt hänt att återväxten dör – se bara på det massiva underskott av musikkännare inom mainstreammedierna, något som inte minst blev tydligt i och med mordet på Nils ”Einár” Grönberg

Tomas Ramberg.
Foto: Twitter

Med brasklapp lagd vill jag ändå ta tillfället i akt och önska en renässans för lokaltidningen och dess kommun- och regionreportrar till nästa gång trendvågen vänder. 

Det är trots allt där – bland diarier, dunkla dokument och långrandiga möten – som politikens inälvor får kropp, även om den för tillfället är huttrar lika hårt som ett iskallt popsnöre på festival.  


Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida. 




Får man sälja grejer med barn?

KULTURKRIGET: Anitha Clemence och Nanna Olasdotter Hallberg debatterar influencers användning av barn och det stora sociala experimentet Instagram.