Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Hellgren

"Naturen bryr sig inte om oss människor"

Naturen har tagit över Tjernobyl i Ukraina.
Svetlana Aleksijevitj.Foto: Annacarin Isaksson

Av Svetlana Aleksijevitjs, samtliga omtumlande, böcker om den röda människans vedermödor under den sovjetiska maskinen är det "Bön för Tjernobyl" som bränt sig fast i kroppen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Inte främst för att den skildrar en erfarenhet också svenska läsare delar – den som upplevde skräcken de där dagarna och veckorna 1986 glömmer den aldrig. Inte heller på grund av berättelserna om lurade räddningsarbetare som dör i tysthet medan huden faller av kroppen, eller barnen som föds deformerade av strålning långt efter katastrofen.

I stället är det kraften i naturen, helt oaktat människors behov och handlingar, som framstår som den egentliga huvudpersonen. För olikt moderna dystopier, som Cormac McCarthys ”Vägen” eller blockbusterdramat "Interstellar”, där människan har att hantera en ofruktsam, fientlig jordmån, är naturen i spåren av Tjernobyl obarmhärtigt ironisk.

Efter katastrofen har fälten aldrig lyst grönare, träden aldrig burit så mycket frukt. I fattiga Vitryssland, som inte bara led ofattbara mänskliga och materiella förluster under andra världskriget utan också råkade ligga i "rätt" vindriktning från haveriplatsen i Ukraina, är det en dubbelt hånfull realitet att stora delar av landets bästa odlingsmark frodas till ingen nytta. Det är omöjligt att se med blotta ögat, men allt levande på de radioaktiva nedslagsplatserna bär på döden – fortfarande och för överskådlig framtid. Naturen bryr sig mycket lite om människan, långt mindre än hon om den.

 

Och vi bryr oss ganska lite. Några dagar före Nobeltorsdagen svepte två nyheter förbi utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Den första var att Stockholmarna åker mer bil igen. För att de har råd, och på grund av öppnandet av Europas största vägtunnelprojekt, Norra länken. Nya vägar innebär, som trafikforskare hela tiden varnat för, framför allt fler bilar och högre utsläpp.

Den andra var att jorden, av koldioxidbuden inför klimattoppmötet i Paris i december att döma, är på väg mot 3,5 graders uppvärmning. Det är en klimatförändring som skulle få katastrofala följder för mänskligheten. Orkaner, torka, översvämningar – förödelsen som kommer att tvinga generationer på permanent flykt.

Till skillnad från de drabbade i Tjernobyl har vi fortfarande ett val. Ingen sovjetisk censur hindrar oss från att bryta med koldioxidberoendet och den fossila rövarkapitalismen. Inga militära underrättelsetjänster tvingar oss att tiga. Vi vet vart vi är på väg, men varken vi eller våra politiska församlingar gör tillräckligt (om ens något) för att förhindra katastrofen.

Som Svetlana Aleksijevitj uttryckte det under torsdagens presskonferens i Minsk: ”I Tjernobyl kände jag att allt levande är ett. Människan är en del av allt.”.

Hon kunde också ha tillagt: Men naturen klarar sig alldeles utmärkt utan människan.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.