Både Aftonbladet och SD far med osanning

KULTURKRÖNIKA. ”Alla har rätt att flyga charter på sommaren. Låt inte eliten få dig att skämmas”. Ovanstående vore nästan roligt i all sin världsfrånvändhet om det inte hade varit en riktig rubrik på Aftonbladets ledarsida. 

Ledarskribent Susanna Kierkegaard blir därmed den sjuhundrafemte personen (skoja) att slå fast att flygskam inte räddar klimat. Grattis. 

Men det är såklart en korrekt iakttagelse. Skam har sällan varit ett sunt, eller fungerande för den delen, politiskt verktyg. Problemet är bara att det knappast är någon som påstått motsatsen, det vill säga att koldioxidskam skulle vara en väg ur krisen. 

Sant är också att folk som flyger en gång per år gör mindre skada än den, ja, elit som tappar räkningen på sina flighter redan i februari varje år. Och det är inget större fel på det politiska förslag som döljer sig bakom det raljanta edgelorderiet: en progressiv beskattning av flygresor vore bra, även om Kierkegaard missar det faktum att den svensk som har råd med bara den enda charterresan per år tillhör eliten i en global jämförelse. För lejonparten av mänskligheten är den kostnaden, och de utsläppen, omöjliga att komma i närheten av. 

Att landets ledande socialdemokratiska ledarsida väljer att ta strid för alla svenskars rätt till en årlig charterresa, samtidigt som fåglar bokstavligen faller döda ner från skyn på grund av extremvärme är både farligt och dumt. 

De som släpper ut mest behöver göra störst anpassningar, men ingen kommer undan förändringarna.

För den bistra sanningen är att varje gram koldioxid räknas. Varje biff, varje tur till affären med bilen. Atmosfären bryr sig inte om det är Carl Bildt eller Elon Musk eller familjen Larsson från Årjäng som sitter i flygplanet. Inte heller bryr den sig om klimatkompensation, eller att du säljer dina gamla kläder på nätet för att kunna köpa nya. Det enda som betyder något är minskade utsläpp. Att låta påskina att ”vanligt folk” inte behöver bry sig om det är helt enkelt falskt. De som släpper ut mest behöver göra störst anpassningar, men ingen kommer undan förändringarna. 

Tyvärr verkar klimatpopulismen ha slagit klorna i snart sagt hela det politiska samtalet. Aftonbladets kampanj för charterresor utan skam är en vänsterversion av Sverigedemokraternas ständiga tal om att det ändå inte spelar någon roll vad vi i Sverige gör eftersom landets andel i de globala utsläppen är så liten. Vänsterpartiet slåss numera för den vanliga människans rätt till biff, bil och semesterresor med flyg, och de traditionella högerpartierna har sedan länge låst in sig i kärnkraftshörnet där uranet allena sägs vara lösningen på framtidens utmaningar. Människor som uttrycker oro hånas öppet. Och under tiden låtsas inte ens klimatminister Annika Strandhäll som att hon och regeringen på allvar tänker försöka minska landets utsläpp i enlighet med Parisavtalet. 

En som vet mer än de flesta om vådan av klimatpopulism är Australiens liberal-konservative premiärminister Scott Morrison. För fem år sedan var han skatteministern som tog med en stor bit kol till parlamentet och yttrade den snabbt klassiska frasen ”Det här är kol, var inte rädda.” Året därpå vann han valet efter löften om att bevara kolindustrin och landets goda ekonomi, och genom utmåla oppositionen som patologiska ”kolfobiker”. 

I helgens val förlorade han. Risken för höjda energipriser och livsstilsförändringar vägde lätt mot väljarnas erfarenheter av de bränder, översvämningar och värmerekord som plågat Australien sedan förra valet.

Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida. 

Lunch med Montelius: Christer Björkmans bravader

KULTURPODD. Varför bör SVT hålla armlängds avstånd till Christer Björkman, lider Gunilla Brodrej av penis-avund och hur tänker Martina Montelius på sitt förflutna som Gudrun Sjödén-ambassadör?