Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Hellgren

Jag unnar verkligen Greta ett vanligare liv

Skolstrejk i Bryssel.Foto: Nathan Grossman / Filmstaden
Anna HellgrenFoto: MIKAEL SJÖBERG

Anna Hellgren har sett dokumentären om Greta Thunberg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Filmen om Greta Thunberg är en klen tröst för tigerhjärtan. Redan i inledningen, när hon till slut får sällskap vid skolstrejken framför riksdagen, är tårarna nära: inte bara för att man vet vad som kommer att hända, utan för att man vet vad som kommer att hända. 

Ett år senare kommer över sju miljoner människor att strejka för klimatet och världens ensammaste barn kommer att vara Greta med hela världen. Den lite stela tonåringen, som inledningsvis och kort meddelar att hon skrivit faktablad som går bra att ta, det finns källor såklart, till förbipasserande som vill prata, håller tal inför mäktigaste politiker medan världen ser på. 

”How dare you?”

”Vi kommer inte låta er komma undan. Här och nu drar vi en gräns.”

Spola fram ett halvår till och samma värld kommer att ha låst in sig och börjat att dö i den värsta pandemin på länge. 

Nathan Grossmans fluga på väggen-porträtt tycks utspela sig på en annan planet. En där förändring kanske är möjlig.

Det utstötta barnet som pratar igen, som till och med skrattar.

Det är så mycket som är vackert i den här filmen. Det utstötta barnet som pratar igen, som till och med skrattar. Som betyder så mycket för så många andra. Samspelet med den smått koleriske och frekvent svärande pappa Svante är bara det värt halva biobiljetten. Han som är orolig för allt (har vi packat våffeljärnet, ska du inte ha en annan tröja?) och mest av allt för sin dotter. Hon vars selektiva mutism som i ett trollslag upphör, men där föräldraoron dröjer sig kvar. Är detta för mycket? Äter hon ordentligt? 

Greta Thunbergs behärskade tårar i en storm någonstans på Atlanten.

”Det är så mycket ansvar. Jag vill inte behöva göra allt det här. Det är för mycket för mig.”

Greta Thunberg inledde sin skolstrejk inför valet 2018.Foto: COURTESY OF HULU / AP TT NYHETSBYRÃÖN

Det vackraste av allt hur miljoner unga människor tar till gatorna och kräver handling. Vajande människomassor som blir större för varje strejk, som kanske kan komma att förändra något i grunden även om män som Trump, Bolsonaro och Putin hånar dem och – framför allt – den tonåring från Stockholm som samlar dem.

Naturen kommer att slå tillbaka på något sätt, säger Greta efter att kameran panorerat över de brunkolskövlade urskogarna i Hambach. Nu har den gjort det. Och den kommer att göra det igen. Den perversa djurhållningen kommer att ge ännu fler virus möjligheten att såra oss på djupet, och med uppvärmningen kommer tätare och kraftigare naturkatastrofer. Det minimala hack i utsläppskurvorna som coronanedstängningarna bidragit med kommer inte att rädda oss. 

Jag unnar verkligen Greta Thunberg ett vanligare liv, men oss andra är det hög tid fundera på hur man ersätter trycket från en massrörelse på gatorna i en smittad tid som vår. 

Våra samhällens överlevnad hänger faktiskt på det.

 

RÄTTELSE. I en tidigare version uppgavs felaktigt att Vattenfall skövlat skogarna i Hambach. Vattenfall ägde brunkolsanläggningar i Tyskland mellan 2010 och 2016, men inte just i Hambach.

 

 

DOKUMENTÄR

GRETA 

Regi Nathan Grossman

Manus Olof Berglind

Idé och koncept Peter Modestij

Längd 1.37 t. 

Fram till 24/11 går filmen att se på bio, därefter streamas den på Triart play och SF anytime

 

 

Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida. 

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=75743&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.