Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Hellgren

Jag kunde svära på att jag just såg Gud

Diego Maradona (1960-2020) spelar match för Napoli 1986.
Foto: IMAGO IMAGES/BUZZI

Ingen spelare var större än Diego Maradona, skriver Anna Hellgren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. I många år hade jag en bild av Maradona uppsatt i hallen. En billig utskrift jag köpt lite för dyrt av en torghandlare i Buenos Aires, skrynklig efter att ha åkt ryggsäck hem till Sverige.

Maradona har nyss skrivit på för Boca Juniors, han är 21 år men ser ut som ett barn. Han ler skyggt in i kameran, händerna på bollen. Blicken är helt öppen, alldeles för storögd för sitt eget bästa, och så fort man möter den förstår man precis varför allt gick åt helvete sedan. 

Hur underbarnet som sprang hela vägen från slummen i Villa Fiorito till toppen av världen blev en vandrande skandal, med ett kokainmissbruk så svårt att han ofta var nära döden. 

Hur världens genom tiderna bästa fotbollsspelare hamnade i klorna på maffian i Neapel, tuggades upp och spottades ut av en stad vars kärlek han trott var evig. Otroheterna, barnen han vägrade erkänna. 

Det fanns en tid när jag också baktalade Maradona, men av sportsliga skäl.

Alldeles för många kommer minnas honom som en överviktig, grotesk machoman som inte trodde på nåt annat än pengar och sin egen ära. Det är sorgligt.

Det fanns en tid när jag också baktalade Maradona, men av sportsliga skäl. Inte för att han gjorde mål med handen, herregud, alla som brydde sig om fotboll utanför England hade köpt det där målet om och om igen. 

Det var sommaren 1986 och vi var febriga av det första fotbolls-VM vi var tillräckligt stora för att leva genom. Rikards pappa hade snickrat ihop mål i en gropig glänta i skogen och varje kväll ville alla vara Maradona. Det var Maradona som förnedrade alla försvarslinjer, som kunde göra saker med en fotboll som våra hjärtan aldrig sett förut. 

I stället för att kämpa valde jag tidigt att förkroppsliga Jorge Burruchaga, vänsterytter i det argentinska landslag som stormade fram mot finalen långt borta i Mexiko. 

För att stå ut med mig själv intog jag ståndpunkten att Maradona inte alls var så bra, det var i själva verket Burruchaga som var nyckeln till Argentinas alla vinster. Förnekelse är ett billigt gift. 

Maradona under fotbolls-VM i Sydafrika 2010.
Foto: LAPRESSE/SIPA USA

Jag fick min belöning till slut: i finalen mot Västtyskland förblev Maradona mållös. Burruchaga gjorde 3-2 i 89:e minuten och Argentina vann VM.

Vi spelade den där matchen om och om igen. Ända in på hösten fick jag triumfera i slutminuten, och varje gång kantades jublet av förräderiets skam. 

Sedan dess har jag levt många liv, Maradona ännu fler. Jag kommer aldrig att tröttna på att se hans finter på film, den där låga tyngdpunkten som lurade alla. Leendet efter varje mål. 

Hade jag trott på Gud hade jag svurit på att jag just såg den där handen, vinkades ”kom”.


Anna Hellgren är redaktör på Expressens kultursida.