Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Hellgren

Hur ska vi klara oss utan Palmemordet?

Mordplatsen fylldes snabbt med blommor och kondoleanser.Foto: ROLF HAMILTON / TT NYHETSBYRÅN
Anna Hellgren.Foto: MIKAEL SJÖBERG

Snart avslöjar åklagaren Krister Petersson Olof Palmes mördare.
Anna Hellgren sörjer redan förlusten av århundradets mordgåta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Hela våren har jag försökt förtränga det, gömt mig bakom coronaviruset och snabbt ruskat vidare när nån har fört Palme-mordet och Krister Peterssons presskonferens på tal.

Men när rubrikerna gastade att det finns ett vapen i går kväll rasade murarna. Det kommer snart vara över nu. Århundradets berättelse skrivs till slutet. Hur ska vi klara oss?

Man behöver inte ha trillat ner med hela kroppen i kaninhålet som är Palmeutredningen för att ha hämtat näring ur den. Den råa februarinatten, Hans Holmérs puffror. Polisspåret och Sydafrika och galningarna i EAP. Fantombildens sneda leende. 

Vi är många som varit där och nosat, närmat oss gåtan som bara blir större desto mer man krafsar i den, tillbringat ensamma nätter på Flashback och efterfesttjafsat i rökfyllda kök och aldrig fått nog av vare sig konspirationer eller politiska metaforer. 

Redan som tonåring berättade jag att Lisbeth måste ha varit med på det för alla som ville höra.

Olof Palme förkroppsligade den klåfingriga socialdemokratin.

Kanske är det att att häda att också sörja att det tycks finnas en lösning, det är trots allt en människa som dött. För många är det varken ett spel eller en gåta. 

Jag skyller i så fall på att den arbetarklass jag kommer ifrån inte gillade Palme och att han därför inte betydde något mer än ren makt när jag växte upp. En klass som hatade kollektivet och ville sköta sig själv, som gjorde allt för att slippa vara beroende av en chef men som gärna hjälpte en granne eller en vän med det som nån annan tagit betalt för.

Olof Palme förkroppsligade den klåfingriga socialdemokratin som la sig i människors liv och inte lät dem, oss, leva ifred. Partiet som krävde surt fördärvade slantar i skatt men vars regler var så stelbenta att vi gång på gång fick avslag hos byggnadsnämnden och i stället tvingades bo trångt med utedass i den lilla smygisolerade sommarstugan trots att det varken saknades muskelkraft eller virke att bygga till med. 

”Stoppa fonderna!” skrek klistermärket på Passatens bakruta långt efter mordet på statsministern. 

Jag visste inte vad det betydde, men jag läste de där orden om och om igen på uppfarten medan jag trotsade mina egna auktoriteter och spelade basket trots att bilen stod parkerad precis intill. 

Man fortsatte med sitt.

Som vuxen blev utredningens alla irrvägar ett sätt att förstå det samhälle jag aldrig var en del av, en möjlighet att avkoda alla begrepp och personer som susat förbi i marginalen. Jag misstänker att jag inte är ensam om det, bortom kriminalgåtan har Palmes död fungerat som en garderobsdörr till det folkhems-Narnia där allt förvisso är ohyggligt dunkelt men ändå klart igenkännbart.

Av själva mordet minns jag mest att det blev tyst. Man fortsatte med sitt.

På kvällen satt jag ensam och alldeles stilla i pulkabacken ända tills mamma till slut ropade hem mig.

Det gula ljuset, kalhygget och tallarna. 

Snart måste jag resa mig och gå.

 

Anna Hellgren är litteraturredaktör och skribent på Expressens kultursida.