Anna Hellgren

Ett perfekt pris för heterosexuella kvinnor

Franska författaren Annie Ernaux tilldelas Nobelpriset i litteratur.
Annie Ernaux.
Foto: CATI CLADERA / EFE
Anna Hellgren.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Det självbiografiska skrivandets grande dame, Annie Ernaux, får Nobelpriset 2022. 

Anna Hellgren strör grus i hyllningsmaskineriet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. När Patrick Modiano tilldelades Nobelpriset i litteratur 2014 bekände Expressens kritikerfantom Nils Schwartz att han lagt författarens böcker i en låda i källaren och inte hade för avsikt att plocka upp dem igen. Inte angelägen, löd hans dom. Nog är Annie Ernaux mer angelägen än Modiano, men ändå känner jag mig nästan lika njugg som Nisse i dag. 

Det är så klart omöjligt att föreställa sig stridbara författarskap som Edouard Louis och Didier Eribon utan Annie Ernaux. Den som läser ”Min far” och ”Kvinnan” inser snabbt hur betydelsefulla de varit för deras uppgörelser med det franska klassamhället. 

Föräldrarnas dagliga förödmjukelser, deras trångsynthet, samhällets benhårda sortering av människor redan under barndomen. Allt har de bägge författarna gemensamt med Ernaux, liksom triumfen över att ha lyckats vara de gyllene undantagen, de som slinker igenom det sociala arvets hårt åtdragna förutsägbarhet av ren begåvning och flit. Och som oundvikligt drabbas av klassresenärens hemlöshet. Aldrig hemma, alltid ett undantag. 

I teorin älskar jag det.

Klassamhällets våldsamhet ekar genom Ernauxs författarskap, alltid med ett metalitterärt grubblande över själva skrivandet. Dessutom är hon en föregångare för den i dag nästan dominerande självbiografiska litteraturen. 

I teorin älskar jag det. Men i praktiken har jag – med undantag av just ”Min far” och ”Kvinnan” – svårt att uppbåda entusiasm värdig ett Nobelpris.

Nog för att ”Åren” är ett minimalistiskt mästarprov av en riktigt skicklig författare, men den gjorde mig mest av allt uttråkad. Som snabblektion i fransk efterkrigshistoria? Mais oui. Tände den en eld i mitt hjärta omöjlig att släcka? Non. Samma sak med ”En flickas memoarer” och färska ”Omständigheter”. 

Annie Ernauxs upptagenhet vid Flickans heterosexuella kvinnoblivande, och dennas livslånga brottning med Männen och patriarkatet är helt enkelt otroligt tjatig. Turligt nog för Akademien och landets bokhandlar kryllar det av heterosexuella kvinnor som inget hellre vill än att spegla sig i ännu en författares könsliga vedermödor.

Själv grunnar jag som bäst på en tur till källaren. 


Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida. 



Månens sällskap: Helig geometri

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/helig-geometri-136238/light?platform=podplay

PODCAST. Om den högsta formen av mystik. Och om att bli en glädjens clown på scen. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.