Är Ebba Busch en konstinstallation?

KULTURKRÖNIKA. Varför sköt inte polisen skarpt? Varför skördade Paludan-upploppen fler än 100 skadade poliser och inte 100 skadade islamister? Varför är allt en trasa? 

När Ebba Busch efterlyste hårdare tag från polisen i Ekots lördagsintervju blev reaktionerna kraftiga. 

Menade Kristdemokraternas partiledare att svensk polis borde avfyra sina tjänstevapen tillräckligt många gånger för att kunna skada 100 islamister? Rakt in i en våldsam, upprörd folkmassa, där en inte oansenlig mängd minderåriga befinner sig? 

Även om man tolkar henne snällt, att de där 100 islamisterna bara var en samtida hot take på Bibelns öga för öga, säg, ett gäng gatstenar för en Sig sauer, är det inte underligt att både oppositionen och Polisfacket gick i taket. Oaktat allt annat har dödligt våld riktat mot civila sällan varit en framkomlig väg för att uppnå ordning.

I efterhand har både Ebba Busch och Johan Ingerö, policyansvarig i KD:s partiledarstab, försökt att dribbla sig loss från kritiken.

Busch påstår i Aftonbladet att hon egentligen menade att polisen borde få använda vattenkanoner och gummikulor. Och enligt Ingerö sa hon inte vattenkanoner i intervjun eftersom polisen ju inte har några, och därför är det onödigt att fråga varför inga använts. De skjutvapen polisen redan får använda har dock inget att göra med talet om de skadade 100 islamisterna, det är två helt separata saker. 

Se där ett postmodernt performancevrål värdigt medalj. 

Det är otroligt cyniskt, men smart.

För det var knappast av misstag som Ebba Busch sa som hon gjorde i Lördagsintervjun. Inte bara framstod uttalandena som noga förberedda talepunkter – herregud, vilken partiledare förbereder sig inte minutiöst inför Ekots lördagsintervju? – få politiker excellerar i opinionsnihilism likt KD-ledaren. 

Det vill säga: man säger något hårresande, får massiv kritik och backar efter ett tag genom att skylla på att man blir missförstådd. På köpet får man gratis uppmärksamhet i flera dagar och ute i stugorna kommer den väljare som håller med förhoppningsvis att komma ihåg ”klarspråket” när hen står i valbåset.

Det är otroligt cyniskt, men smart eftersom förfarandet tar hela det uppmärksamhetsekonomiska komplexet gisslan. Att hålla inne med kritiken kan tolkas som ett tyst medgivande, att säga emot eller problematisera innebär att budskapet upprepas om och om igen. 

Väljarna utanför SD-sfären slapp smutsa ner sig.

Den skada som åsamkas samhället när en partiledare målar upp svenska förorter som så kulturellt och politiskt förlorade att det enda som återstår är att skjuta rakt in i folkmassor får någon annan bekymra sig om. 

Redan annandag påsk skrev SD:s Dick Erixon, chefredaktör för Samtiden och flitig gäst i gammelmediernas paneler, att ”Den massiva invandringen från Mellanöstern gör att det finns ett helt annat våldskapital som många är beredda att använda för att få sin vilja fram. Detta resultat av migrationen måste återspeglas i polisarbetet. Poliser måste få skjuta för att döda.”

Så långt gick inte Ebba Busch. Men det behövde hon heller inte. Sverigevännerna som läser Samtiden fick sin bekräftelse ändå, väljarna utanför SD-sfären slapp smutsa ner sig.

Under måndagen besökte Ebba Busch och Jimmie Åkesson ett äldreboende i Karlskrona tillsammans. 

Gud bevare oss för valrörelsen.

Anna Hellgren är redaktör, kritiker och krönikör på Expressens kultursida. 

Lunch med Montelius: ”Ivar Lo:s Pingvin föll i koma vid orgasm”

KULTURPODD. Detta köpte barnskådespelaren Nicklas Norell för gaget från ”Godnatt jord”, dessa var Ivar Lo-Johanssons kvinnor, Joakim Paasikivi objektifieras och Martina har sett ”Gift vid första ögonkastet”.