Anna Hellgren
KRÖNIKA. ”Vanligt folk får betala för stadsbornas tunnelbana”. Av många häpnadsväckande uttalanden i Expressen Klimats partiledarintervjuer är frågan om inte priset för det skamligaste går till Kristdemokraternas Ebba Busch Thor (i stark konkurrens med Ulf Kristersson som inte tror ”att man kan säga att vi har en specifik tid på oss [att få bukt med utsläppen av koldioxid, min anm]”, eller Jimmie Åkessons ovilja att gå med på att FN:s klimatrapporter skildrar verkligheten).
Busch Thor argumenterar mot höjda skatter på bensin och diesel, och kan inte låta bli att hemfalla åt populism – ingen fråga är för allvarlig för att låta bli att låtsas att endast någon sorts världsfrånvänd samhällselit med ekologiska hummerknivar i kökslådorna använder tunnelbanan i huvudstaden.
Det finns bara ett sätt som säkert hindrar uppvärmningen från att skena.
Vad kan vi begära av våra folkvalda när det kommer till klimatet? Frågan är ärligt menad. Den som tar del av partiledarnas tankar kring den globala uppvärmningen inser snart att partierna inte är uppgiften mogna. Är de alltför bundna av sina allianser, av banden till näringsliv och industrier, av rädslor att förlora väljare som förväntar sig evigt växande konsumtionsutrymme? Är de okunniga?
Det finns bara ett sätt som säkert hindrar uppvärmningen från att skena och det är att upphöra med all förbrukning av fossila drivmedel. Riskdagsmajoritetens brist på politiska förslag bortom marknadstron är allvarlig.
För medan novemberregnen omärkligt övergått i decemberregn har larmrapporterna om isar, översvämningar och nya värmerekord rusat över jorden. Åtta år, kanske tio, säger ansedda Potsdaminstitutet att vi har på oss.
I Madrid har världens ledare ägnat den senaste veckan åt att än en gång bråka om Parisavtalet. I Sverige menar Annie Lööf på allvar att förekomsten av ekologiska ägg på Ica är ett bevis på att människors efterfrågan på den fria marknaden bättre sköter klimatomställningen än politiska beslut.
Vi tycks ha lättare att föreställa oss Katastrofen än de åtgärder som kan förhindra den.
Det finns platser som bättre än andra redan nu skvallrar om framtiden; som de snabbt smältande glaciärerna vid ekvatorn i Bolivia, eller det långsamt framkrypande havsvattnet i Miami och andra kustnära områden i USA där människan alltid varit en anomali bland de våtmarker som vad det lider kommer att ta tillbaka platsen en gång för alla.
I den nyutkomna boken ”FloodZone” skildrar fotografen Anastasia Samojlova Miamis långsamma möte med havet. Här koncentreras blicken på förebuden; en möglig vägg en bit från turistkvarten, ett flygfoto över en lyxvilla där poolen numera ligger granne med en plötsligt uppkommen sjö.
Samojlova säger att hon velat komma åt undantagstillståndet, vår vägran att ge upp vår bekvämlighet och hellre fortsätta drömma om ett liv i solen. Att vi tycks ha lättare att föreställa oss Katastrofen än de åtgärder som kan förhindra den.
Subventionera kärnkraften, säger partierna längst till höger. Vi ska flyga och köra bil och lastbil som förr men med biobränslen och elektricitet, ropar alla utom Vänsterpartiet och MP. Människan måste få välja själv.
I Miamis utkanter skymtar undersidan av en alligator från botten av en översvämmad bilväg; lika mycket ett hot som ett löfte.
Anna Hellgren är redaktör på Expressens kultursida.
LÄS MER – Anna Hellgren: Kolet vi ärvde och jorden vi fördärvar
LÄS MER – Anna Hellgren: Att sluta flyga räcker inte för att rädda klimatet
Skolan, Trump och råbiff – allt är postmodernismens fel!
Postmodernism har blivit ett skällsord i samtidsdebatten. Vem kan försvara den? Frida Beckman och Victor Malm gästar Daniel Sjölin i Kultur-Expressen.