Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Hellgren

Det är dags att befria Hellsing från rasismen

Lennart Hellsing.
Foto: FOTO: ELLINOR COLLIN
Anna Hellgren.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Bortom Herr Gurka lurar Lennart Hellsings rasistiska stereotyper på de lite äldre barnen.  

Anna Hellgren upptäckter författarskapets mer problematiska sidor. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Det finns knappt en levande vuxen själ (nåja) i det här landet som inte känner till att Efraim Långstrump brukade ha en mer tvivelaktig titel än bara ”kung”. Det uppväxande släktet, däremot, har i de flesta fall sluppit få forna tiders slentrianrasism nerkörd i halsen, även om den koloniala fantasin om vita män som härskare i Söderhavet också är en som Astrid Lindgren själv hade synpunkter på senare i livet

Det är bra. Det finns inte en chans i helvetet att jag skulle ha låtit ett barn se på Pippi Långstrump om inte SVT – under stort rabalder, nota bene – hade klippt bort n-ordet ur filmerna för några år sedan. Vem vid sina sinnens fulla funktioner vill belasta en ny liten människas inre med rasistiska föreställningar? 

Tystare är det om Lennart Hellsings prilliga världar. Eftersom jag inte är ett kulturbarn bekantade jag mig på allvar med Hellsing först när jag började läsa honom för min egen avkomma. Hans verser är underbara, och i många fall … problematiska. 

Här får man kryssa mellan liderliga muselmaner med svärd och stereotypt karikerade österlänningar.

Inte nog med att flickebarn antingen är tjocka och feta eller pinnsmala och blåsta: här får man kryssa mellan liderliga muselmaner med svärd och stereotypt karikerade österlänningar med smak för drakar och sprängämnen. Hellsing delade också gärna med sig av sina primitiva föreställningar om Afrika – som aldrig representeras av ett enskilt land, bara som kontinent. 

Som i berättelsen ”Krakel Spektakel bygger ett hus” ur ”Krakel spektakel boken” (sic) utgiven 1947 och i nytryck 2012. Krakel Spektakel fantiserar om att få en sparkcykel, för med den skulle han resa ”ända till Afrika”. Där skulle han rida på en elefant och ”n-a skulle ge honom bananer” så att han aldrig mer behövde vara hungrig. 

Jag låter också bli att högläsa valda delar av denna passage från ”Den flygande tunnan” ur ovan samling:

”Trumman kom ner till det mörkaste Afrika, och kannibalerna där försökte förstås stanna trumman för att få sig något till middag.”

Då är jag ändå glad att det inte är versionen från 1954, återutgiven av Läsfrämjandet och McDonald's 2008, som råkat leta sig in i hushållet. Här blir stackars Kusin Vitamin inte hotad av kannibaler utan stoppad av djungelpolisen. Som i Poul Ströyers tappning mest liknar en kolsvart apa med gigantiska och lysande röda läppar. 

Poul Ströyers bilder av asiater och afrikaner är stereotypt rasistiska.

Visst finns det nytryck av Lennart Hellsing, men till skillnad från andra ikoniska författare är det blott en mycket liten del av produktionen. Mest sånger och ramsor, varav påfallande många gjorts till pekböcker för den resursstarka bebispubliken. Övriga titlar ärvs eller införskaffas på antikvariat, traderas som de guldklimpar de trots allt är. Inte vore det för mycket begärt om också de lite knasigare, längre berättelserna kunde ges ut på nytt, fria från fordom avträde? 

Till dess ser jag ingen annan utväg än att ta fram spritpennan, i god tid före den dag då barnet lär sig att läsa på egen hand. 


Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=81988&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.