Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anna Hellgren

Därför är SD:arna mest kränkta i Sverige

Richard Jomshof.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jonathan Sager.
Kravmaskinen SD inför valet.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Anna Hellgren.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Medan regeringen Kristersson tampas med elstödet går SD:s kamp för en ren nation vidare. 

Anna Hellgren noterar partiets nygamla måltavlor – kulturen och public service. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Häromdagen liknade en bekant kulturens frihet vid kroppens immunförsvar. När konstnärer väl släppt in allmänhetens eventuella reaktioner i sina medvetanden är det kört. Oavsett anpassning kommer de klagande aldrig att nöja sig – och likt ett virus kommer publikens eventuella känslor av obehag och kränkthet (eller utebliven underhållning) att äta sig vidare in i kulturutbudet. De självrättfärdigas jakt på nya bränder att släcka, fler uttryck och inkorrektheter att korrigera, är en hunger omöjlig att stilla. 

Samma tankefigur skulle med lätthet kunna appliceras på landets mest lättkränkta parti. För varje politisk seger hittar Sverigedemokraterna ständigt nya områden att förfasas över.

Hittills har man hanterat sin nyvunna makt med gnäll, öppna hot om regeringsupplösning och – givetvis – idoga försök att vrida upp konfliktnivån i det så kallade kulturkriget. 

Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof har delat en debattartikel om papperslösas villkor med vit makt-uppmaningen ”Åk hem!” på Twitter, Björn Söder har äskat om indragna bidrag för ”vänsterorganisationer”. 

Den senare har också arbetat metodiskt för att importera den amerikanska hetsen mot sagostunder med drugor på biblioteken, en kamp partikamraten Jonathan Sager i Kalmar gjort sig till omslagspojke för. Att hatet mot drugor och propagandalögnen om att de ägnar sig åt sexualisering av barn lett till brutala våldsdåd i USA har inte hindrat Sager. Tvärtom. 

Sverigedemokraternas ideologiska kärna har hela tiden varit upprättandet av den rena nationen.

Till partiorganet Samnytt prisar kalmariten uppmärksamheten och lovar stolt att sagostunderna bara är början. Allt ”opassande och sexualiserande material” ska väck från bibliotek och förskolor, och kommunen ska sluta finansiera ”vänsterjippon”. 

– Vi kommer att kartlägga allt opassande material på Kalmars bibliotek och förskolor och när vi gjort det kommer vi driva igenom ett förbud mot dessa. 

Entartete Kunst kartläggs i Kalmar, se där en allitteration man haft svårt att föreställa sig för några år sedan. Den sverigedemokratiska jakten på avvikande konst på småländska bibliotek hade varit lustig om Sagers hybris inte bottnat i djup, kollektiv övertygelse. 

Sverigedemokraternas ideologiska kärna har hela tiden varit upprättandet av den rena nationen, fri från smutsiga och främmande inslag. Att de efter ett välkammat decennium åter visar det alltmer öppet beror, för att tala med Björn Söder, på att de upplever att det är vad ”folket röstat för”. Och för att de kan, eftersom regeringen Kristersson bevisligen inte låter radikal nationalism stå i vägen för platsen närmast köttgrytorna. 

Viljan att omdana nationen, och den frustande känslan av att äntligen ha rätten på sin sida, ekar också i den motion om public service som Sverigedemokraterna lämnade in förra veckan. Journalisterna på SVT och SR ska uppfostras och hållas i sträckt koppel: 

”Public service-bolagen har brustit i sitt uppdrag om saklig informationsförmedling och opartiskt innehåll. Vår slutsats är att en del av landets nuvarande problem hade kunnat lindras, eller undvikas om medborgarna fått full insikt och förståelse i vad vissa politiska förslag skulle komma att få för konsekvenser. Public service har tyvärr hållit sig inom det som kallas för åsiktskorridoren, det vill säga bredden av idéer och åsikter som tolereras i den offentliga diskursen bland etablerade mediala aktörer.”

Inte kan detta tas på allvar ens av den gapigaste borgerligheten, säger ni?

Förutom ett kraftigt bantat public service, där SVT och SR slås ihop, ska Granskningsnämnden ta hjälp av experter för att gå till botten med medborgarnas anmälningar. Självklart handlar det också här om invandring: 

”Om public service exempelvis anmäls för osaklighet och onyanserad rapportering rörande ekonomisk påverkan av asylinvandring i Sverige, bör nationalekonomer kontaktas för att genomföra beräkningar av asylinvandringens ekonomiska påverkan på samhället.”

Motionärerna är storsinta nog att uttrycka förståelse för att allt som anmäls inte kan granskas lika ingående, och föreslår att mängden anmälningar mot ett program eller inslag ska vara avgörande. 

Kraven på ”etnisk och sexuell representation” ska väck, och skattefinansieringen av verksamheten bör ses över så att tittare och lyssnare kan ges möjlighet att ”rösta med fötterna”. En kränkt publik ska alltså slippa att betala, alltmedan public service innehåll hålls gisslan av densamma. 

Inte kan detta tas på allvar ens av den gapigaste borgerligheten, säger ni? 

Tja, förhoppningsvis inte. Makten över tanken bor som bekant i språket, och med tanke på hur den kollektiva politiska viljan, med vissa tappra undantag, numera dryper av iver att tillfredsställa den sverigevänliga opinionens känsla av att allt är invandringens fel vore det oklokt att ta det för givet.  


Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.