Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Hellgren

Corona blottar allt det fula i samhället

Madonna åker buss i Malawi.
Foto: DDP SOCIALMEDIASERVICE / STELLA PICTURES/DDP IMAGES DDP SOCIALMEDIASERVICE
Iréne Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län.
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Anna Hellgren.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Precis som alla andra sjukdomar är covid-19 en ojämlik historia.
Anna Hellgren häpnar trots det över den senaste orättvisan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. När coronapandemin rullade in över världen låg Madonna i sitt badkar och myste: nu skulle skillnaderna mellan fattig och rik, hög och låg, upphöra – alla skulle vi drabbas på samma sätt av den nya farsoten. The great equalizer, den stora utjämnaren, kallade hon jublande viruset från sitt mjölkvita badvatten strösslat med rosblad.

Det var en tanke dum redan från början, och en som blivit dummare för var dag sedan dess. 

Covid-19, precis som alla andra sjukdomar, är en ojämlik historia. Coronapandemin visar i stället upp samhällets allra värsta och mest dysfunktionella sidor. 

Ojämlikheten, orättvisorna, de rikares upplevelse av att ha rätt till allt. 

Överallt där viruset dragit fram har resultatet varit detsamma: Redan utsatta grupper har dött i större utsträckning än de mer bemedlade. Hundratusentals människor världen över har mist sina arbeten, många sina hem, samtidigt som de superrika cashat in. 

Ibland har skillnaderna nästan varit parodiska.

Amazongrundaren Jeff Bezos har ökat sin förmögenhet med 72 miljarder dollar, så mycket att han skulle kunna ge varje anställd 877 000 kronor och ändå inte gå med förlust. Inget av detta har sipprat ner till hans redan utsatta anställda arbetare som larmat om coronaosäkra arbetsplatser.

I London, världens femte rikaste stad, har Unicef sett sig nödgade att bidra med mat till svältande barnfamiljer. 

Och medan kontorsråttor som jag själv har kunnat stanna hemma och klaga över att man inte ens får handla på Ica själv längre, har de många mindre privilegierade tvingats utsätta sig för smitta på väg till eller på jobbet.

Ibland har skillnaderna nästan varit parodiska. Som när politiker smälte ner skridskoisarna i Stockholm inför jullovet samtidigt som mellanchefsfrälset drog till fjällen. Eller när landstingsboss Iréne Svenonius ägnade sommaren till att stolt presentera välfärds-plundrarna Krys vårdcentral i Gallerian i Stockholm i stället för att förbereda den redan svårt sargade offentliga vården för en andra pandemivåg.

Samtidigt som sönderkörd, underbetald personal har försökt, och ofta misslyckats, att hålla smittan ute från en äldrevård som dränerats på resurser i evigheter. 

Ändå är det svårt att tro sina ögon när man tar del av WHO:s statistik.

Redan utan en pandemi är hälsa en klassfråga. Din utbildningsnivå, hur mycket pengar du tjänar och var du bor är träffsäkra indikatorer på välmående och livslängd – och hur väl du överlever en livshotande sjukdom. 

Jämfört över nationsgränser blir skillnaderna groteska. 

Ändå är det svårt att tro sina ögon när man tar del av WHO:s statistik över den pågående vaccineringen mot covid-19. Hittills har cirka 40 miljoner doser distribuerats till 49 länder, samtliga nationer klassade som höginkomstländer. Till länder där majoriteten av befolkningen är fattig har 25 doser getts. Tjugofem. 

WHO:s generaldirektör, Tedros Adhanom Ghebreyesus, påpekar att ”världen befinner sig på gränsen till ett katastrofalt moraliskt misslyckande”. 

Det är starka ord, och ändå en underdrift. 

Majoriteten av befolkningen i Afrika kommer att få vänta på vaccin till – tidigast – våren 2022. Detsamma gäller flera länder i Asien och i Syd- och Centralamerika. Detta trots att pandemin borde ha lärt oss en gång för alla att samhällen och länder sitter ihop, att man förvisso kan köpa sig skydd och nöjen på andras bekostnad – men att priset alltid kommer att behöva betalas. 

Att, om man så vill, ingen är fri förrän alla är fria.

Och Madonna? Hon har klivit upp ur badet för länge sen. Nyss siktades hon i både Kenya och Malawi, dit hon tagit familjen på semester i sitt privata jetplan.



Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida. 




Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78147&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.