Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Hellgren

Arbetare ses äntligen som samhällsbärare

Röd flagg i Umeå på 1 maj förra året.Foto: PATRICK TRÄGÅRDH
P O Enquist.Foto: THEO ELIAS LUNDGREN
Anna Hellgren.Foto: MIKAEL SJÖBERG

Anna Hellgren firar första maj med ”Musikanternas uttåg”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. ”Arbetet hade värde. De hade plötsligt insett det: deras arbete hade värde, och först hade de inskränkt definitionen av detta värde till den rent moraliska sfären. Anseende. Heder. Moral.”

När de Gudsfruktande arbetarna i P O Enquists ”Musikanternas uttåg” till slut lägger ner arbetet på Bure såg är det inte för socialismens skull. De gjorde det inte ens tillsammans. Nej, ”en efter en tänkte de grundligt efter” och till slut satt de där i köket hemma hos Petrus Lundgren och hade bildat en förening. 

I två år håller de ut innan strejken tar slut i förnedring. Slavlönerna, hunsandet och fattigdomen består. 

Men de vinner sin värdighet, solidariteten för varandra. 

”Det var egentligen ett bra första steg. Om man bestämde sig för att ens arbete hade ett värde, då kunde man senare gå vidare”.

Tiden nöter som bekant ner också det kompakta och våldsamma motståndet mot socialismen. Bokens huvudperson Nicanor Markström får som 16-åring tungan avklippt, straffet för att ha slagit följe med den fackliga agitatorn Elmblad, men när han dör 1973 står arbetarrörelsen på toppen av sin historia. 

Åtta timmars arbetsdag, sjukersättning, allmän skolgång och rösträtt. Enastående bedrifter för ett utfattigt folk.

Jag vet inte om P O Enquist brukade fira 1 maj, men han var socialdemokrat.

Alla vet vilka som tjänar mest.

Det är så klart en historiens ironi att demonstrationer är omöjliga just i år, när arbetare äntligen ses som de samhällsbärare de alltid varit, är inställt. 

Pandemin sliter djupt i ojämlikheten. Vissa trängs på bussar och på tåg på väg till jobb som inte kan undvaras i miljöer där viruset trivs, andra kan knattra sig genom dagarna hemma i soffan och plågas av tristess. Ytterligare andra bor alldeles för trångt, vissa saknar både bostad och papper. 750 000 människor har tillfälliga anställningar, usel sjuklön och bristande stöd från fack och a-kassa. 

Alla vet vilka som tjänar mest. Ryggdunkar och applåder är en sak, reda pengar en annan.

Personligen har jag inga stora förhoppningar om att Socialdemokraterna och Stefan Löfven ska börja föra en politik för de många ens på andra sidan covid-19. Jag misstänker att man tappat bort förmågan, slängt bort sig själva längs vägen av valfrihetsmantran och reformer för näringslivet. 

Men jag vet att historien kan förändras. Och även om det inte blir några 1 maj-demonstrationer nästa år heller så kommer vi bara bli fler och fler som inser att arbetet har ett värde. Att värdet inte är moraliskt utan behöver omsättas i pengar, trygghet och frihet.

Eller som P O Enquist skriver det: 

När rörelsen kom var rörelsen redan där.

 

 

Anna Hellgren är skribent och redaktör på Expressens kultursida. 

 

 

 

Det som jag hatade mest blev mitt liv

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Ulf Karl Olov Nilsson – om skogen han ärvde, poesin han avskydde och människan som dog i hans armar. 

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Martina Montelius. Se det avsnittet nedan.