Är det äntligen dags för männens metoo?

KOMMENTAR. De flesta förändringar sker först långsamt, med nästan omärkliga rörelser långt ute i periferin. Sedan en dag är skiftet fullbordat – och det blir plötsligt svårt att tänka sig världen som den var innan. 

Vill fröken ha en n-ordet-boll till kaffet? Inte? 

Jag är inte naiv nog att tro att Expressens intervju med Staffan Hildebrand, eller Sören ”Sulo” Karlsson och Deanne Rauschers bok om honom och hans offer, är nog för att välta reglerna över ända, men den markerar ett brott i kronologin. Inte bara för att i dag vuxna män vågar berätta vad som hände dem när de var sårbara pojkar, hur de fick drömmar om framgång och andra liv i utbyte mot övergrepp och livslånga sår. Utan också för att förövaren erkänner. Staffan Hildebrand skyller förvisso i från sig, men han bekräftar trots allt offrens berättelser. Den en gång så uppburne, mannen som under ett decennium stod i centrum av samhället, säger att ja, det gick till så som de säger. Det de berättar är sant. 

Berättelsen om Hildebrand och pojkarna är inte bara den om en folkhemmets Weinstein, eller om film- och kulturbranschens gränslösa övergreppsmiljöer. Den är också ett gläntande på den dörr bakom vilken äldre, företrädelsevis homosexuella, män har begått övergrepp på barn och unga i en subkultur där detta inte bara ansetts tillåtet utan också eftersträvansvärt. 

”Han gick in på att när man var ung så var man osäker på vad man ville. Han berättade om sex mellan män och att det i Grekland fanns en tradition att de äldre männen tog hand om de yngre och ledsagade dem genom livet”, berättar offret i Expressens avslöjande. 

Det handlar om unga människor med allt att förlora.

Jag tänker på Patrik Sjöberg, på hur det nästan kostat honom livet att fortsätta att berätta om övergreppen, om och om igen. Sen tänker jag på ishockey. Det kan tyckas ljusår mellan de bägge företeelserna: den heterosexuellt macho-kodade ishockeyn och den kultur där äldre män förgriper sig på pojkar och hänvisar till de gamla grekerna. 

Men på samma sätt som att det före Hildebrand var otänkbart att tänka sig en berömd man erkänna att han förgripit sig sexuellt på barn hade åtminstone inte jag kunnat föreställa mig att en man som Börje Salming skulle berätta att han deltagit i tvångsrakning av unga ”rookies” i omklädningsrummet. Efter att tv-experten och förre hockeystjärnan Eric Granqvist vittnat om de övergrepp han upplevt som ung hockeyspelare blev det plötsligt möjligt. Granqvist i sin tur fann styrkan att berätta efter att NHL-spelaren Kyle Beach vittnat om sina.

Självklart är det enorm skillnad mellan att varje kväll i flera år onanera åt en vuxen man i utbyte mot husrum och ett sammanhang och att genomgå en aldrig så brutal och förnedrande inkilning. 

Men likheterna är många. Det handlar om unga människor med allt att förlora – livets sammanhang, en plats i laget eller filmen, framtidsutsikterna. Och det handlar om sammanhang där många sett vad som hänt, haft misstankar eller hört historierna – men där övergreppen kunnat fortsätta år efter år. 

Det är svårt att läsa intervjun med Staffan Hildebrand och hans offer utan att känna våldet i kroppen.

Både ishockeyns ”initieringsriter” och Hildebrands och andra vuxna mäns sexuella övergrepp mot knappt könsmogna pojkar har varit en sorts offentliga hemligheter, vars bekräftande är det stora avslöjandet. 

Handen på hjärtat, hur många har inte hört berättelserna från vänner eller vänners bröder om fasan som väntat vid tröskeln till vuxenidrotten? Hur många har inte hört rykten om ”Hildebrandt pojkar”, eller vittnesmål från män vars sexuella debut, likt den Jonas Gardell skrivit om här på sidorna, bestått av en våldtäkt begången av en äldre man?

Det är svårt att ta del av utan att känna våldet i kroppen. Vreden över förminskandet av övergreppen från förövarens sida, raseri över alla som måste ha sett utan att ha ingripit. Förtvivlan över pojkars trasiga liv.

Ändå hoppas jag att den, likt ishockeyns modiga vittnesmål, är ett tecken på att muren äntligen börjat rasa. Att den massiva vägg som håller uppe de strukturer där män, i grupp och som individer, kan begå övergrepp och utöva våld utan påföljd faktiskt håller på att spricka. 

Det vore inte en dag för tidigt. 

Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida. 

Lunch med Montelius: ”Utseendet”

Ann Heberlein har fel – åldrande ger frihet. Brodrej och Montelius går till botten med de intellektuella snyggingarnas vittnesmål.