Anna Hellgren

Som vanligt saknas flera av årets förträffliga böcker

Nomineringarna till Augustpriset har presenterats.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Anna Hellgren.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Årets nomineringar till Augustpriset har presenterats. 

Anna Hellgren saknar flera böcker men finner också några riktigt starka titlar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

AUGUSTPRISET. Det är något av en nationalsport, måhända i det smalare laget, att gnälla över Augustpriset. Är det inte fel bok som till slut belönas så är det alltför många verk som inte ens nomineras till prisets korta lista. 

Jag önskar att jag sluppit upprätthålla traditionen i år. Men som vanligt saknas flera av årets mest förträffliga böcker (Kerstin Strandbergs ”Liten historia. Stor kyss”!, Jesper Högströms ”Jag vill skriva sant”!) och under de de listor som presenteras är det svårt att urskilja en stadig grund. Varför Elin Cullhed (en roman om Silvia Plath) och inte Klas Östergren (vars ”Två pistoler” utspelar sig vid Gustav III:s hov)? Varför Anneli Rogemans ”Mönstersamhället” (ett reportage om gruvsamhället Bolidens uppgång och fall) och inte Anna Roxvall och Johan Perssons ”Till varje pris. Europa utifrån” (ett vittnesmål inifrån EU:s brutala migrationspolitik)? 

Att listorna ser så slumpmässiga ut kommer förmodligen ur den kompromiss mellan juryns bokhandlare, bibliotekarier, författare och enstaka kritiker som är prisets förutsättning. 

Och kanske borde den litterära offentligheten en gång för alla se Augustpriset stint i ögonen och ta det för vad det är: ett litteraturpris med kommersiell slagsida som alltid kommer att slå in på den breda vägen, och vars definition av litterär kvalitet aldrig kommer att falla kritikerkadern på läppen.

Att listorna ser så slumpmässiga ut kommer förmodligen ur den kompromiss mellan juryns bokhandlare, bibliotekarier, författare och enstaka kritiker som är prisets förutsättning.

Med kverulansen avklarad finns så klart några riktigt starka titlar på nomineringslistan. Mats Jonssons personliga serieepos om skogssamer och storsvenskt förtryck, Balsam Karams ”Singulariteten”, en sorgeskildring så rå att det är svårt att inte vända bort blicken, och Maxim Grigorievs storslaget klaustrofoba ”Europa” i den skönlitterära klassen. 

Bland fackböckerna väger Nils Håkansons ”Dolda ting”, en egensinnig djupdykning i den litterära översättningens väsen, tungt – tillsammans med Anders Cullheds och Magnus Västerbros mer traditionella ”Dante. Den förste författaren” respektive ”Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII”. 

En av de böcker som gjort mig muntrast under året återfinns i barn- och ungdomskategorin, nämligen Lisen Adbåges ”Furan”. Adbåge, som tillsammans med Emma Virkes och Joanna Hellgrens ”Min mamma är snabbare än din” och ”Om du möter en björn” av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup och Linda Bondestam utgör ett urstarkt bilderboksblock på nomineringslistan, har skapat något så ovanligt som en skräckberättelse för 3–6-åringar. 

I ”Furan” tar naturen en gruvlig hämnd på människans tanklösa begär, och Adbåge ett stort konstnärligt steg: den gula färgskalan lika illavarslande som de små, nästan osynliga droppar blod som familjen inledningsvis är ignoranta nog att missta för kåda. 


Anna Hellgren är litteraturredaktör och kritiker på Expressens kultursida. 



Anna Larsson: ”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

KULTURKRIGET. Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen.