Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Gullberg

På midsommarafton är min tjusiga farsa kung

”Som liten trodde jag att hela världen kretsade kring denna storslagna tillställning”, skriver Anna Gullberg.
Foto: PRIVAT

I vanliga fall radar turisterna upp sig längs Österdalälven för att ta del av de traditionsstyrda festligheterna.

Anna Gullberg känner sig vilsen när midsommarfirandet ställs in för andra året i rad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. På midsommarafton fäster farsan yllesockorna i strumpebanden och trär på sig de gyllengula sämskinnsbyxorna innan han knyter de röda knätofsarna så att de hänger rätt längs vaderna. 

Mustaschen är vaxad till två snygga knorrar, skorna med blanka spännen är putsade.

Allt måste vara perfekt för den digitala evigheten.

Farsan är en ståtlig karl, har alltid varit. Fåfäng. Charmig. 

Men på midsommar i hjärtat av Dalarna är han kung.

Det är då turister radar upp sig i tusental för att se de sockendräktsklädda infödingarna ro nerför Österdalälven med kyrkbåtarna för att leverera kransar, girlanger och den fosterländska upplevelsen till hela Sveriges midsommarstång i Leksand. 

Anna Gullberg med sin pappa.
Foto: PRIVAT

Farsan styr Rosen. Han har landshövdingen med make i båten, och håller show för alla som den knätofsprydde 75-årige rockstjärna han är. Han tvingar oss att låta båten sakta in så vi kan skyldra årorna och vända oss mot turisterna för att le åt deras flöden på Instagram och Facebook. 

”Så där - nu flinar ni upp er” hojtar han.

Vi utför en ritual som är inte så lite knäpp, smått överdådig, och därför helt nödvändig. 

Det känns högtidligt att få vara med. Som i kyrkan, om någon minns hur det var.

Som liten trodde jag att hela världen kretsade kring denna storslagna tillställning som under en period lockade 50 000 människor att fira Sveriges verkliga nationaldag, en hel del av dem orimligt överförfriskade, merparten glada. 

I min bonniga allmogevärld är midsommar en fest som återkommer varje vecka en hel sommar.

Men i år har jag en vilsen känsla av att inte ha någonstans att ta vägen, inte höra till. Det stora firandet är inställt för andra året i rad. 

Jag är som en stockholmare i stan när alla andra åkt ut till vad de kallar ”sitt land” – vilket innebär allt från en förfallen sportstuga på ofri grund till en ”gård” som egentligen är ett slott i Sörmland. 

Det vill säga förkrossad och övertygad om att jag är den enda som inte är bjuden.

För det finns en envis föreställning om att midsommar är en exklusiv fest dit bara några får komma. Du ska ha ett lantställe. Du ska vara född i Sverige. 

Jag begriper inte hur den uppstod men den känns som en kultursidekonstruktion. 

Turister radar upp sig längs Österdalälven där kyrkbåtarna levererar kransar och girlanger.
Foto: PRIVAT

I min bonniga allmogevärld är midsommar en fest som återkommer varje vecka en hel sommar, eftersom varje liten skitby med självaktning har en stångresning och den inträffar när den passar att ha fest i byn, från tidiga juni till sena juli, och det finns inget exklusivt med en bykorsning i strilande regn där några fulla 40-åriga farsor hoppar små grodorna medan du köper lotter med virkade grytlappar som vinst.

När jag var tonåring firade vi midsommar hela sommarlovet.

Men man tar de fester man får. När jag var tonåring firade vi midsommar hela sommarlovet, och under den mest hektiska veckan fick vi ladda med sorbitol, dubbla Treorör, pumpade cykeldäck, hembränt och mörka solglasögon, för då jäklar var det MIDSOMMAR dygnet runt.

Det krävdes ingen hemlig inbjudan, bara att dyka upp.

Att bära folkdräkt var en del av det. Eller i alla fall inget som någon höjde nämnvärt på ögonbrynen åt. Vi gick på bröllop i dräkt, konfirmerade oss i dräkt, gifte oss i dräkt, begravde våra kära iförd dräkt. Jag tänkte aldrig att det var exkluderande. Inte heller att det var larvigt, eller rasistiskt för den delen. I en konservativ del av Sverige som Dalarna är bevarandet av folkliga men även konstruerade traditioner en källa till stolthet, inte skam. 

Det är också ett bondslugt sätt att casha in, ett sätt att överleva. På dalahästarna. Kurbitsarna. De röda stugorna. De blånande bergen, fyllda med skidliftar och turistpengar som sprutar ut genom fickorna lika snabbt som snökanonerna kan tillverka snö. 

Midsommarfirande i Dalarna.
Foto: PRIVAT
Foto: PRIVAT

Eller som far och hans vänner gjorde på 1960- och -70-talen, dansuppvisningar i folkdräkt i alla hotellmatsalar runt Siljan. På 1980-talet hamnade jag och kusinerna på en souvenirmugg med guldkant, där vi poserade som de perfekta Dalabarnen. 40 år senare är min äldsta dotter klädd i Karin Larssons förklädesklänning och guidar vant turister i Sveriges mest inflytelserika privatbostad – konstnärshemmet Lilla Hyttnäs i Sundborn. Efteråt går hela flocken till souvenirbutiken och shoppar innan de tar en fika i restaurangen.

Så nej, allt är ju inte precis så genuint som man kunde hoppas, en hel del finns kvar som en kommersiell rest av en nationalromantisk dröm om det naturliga, exotiska Dalarna. Sånt som Zorn, Larsson, Anckarkrona, Karlfeldt lyfte och bevarande, och som konstnären Peter Johansson dissekerat och problematiserat hela sitt yrkesliv. 

Första gången jag skämdes var på ett bröllop i Stockholm där ingen av klassresenärerna ville ha rötterna från förr närvarande. Känsligt läge bland stureplansstekarna att ha vänner som ser ut som inskränkta SD:are från skånska bonnalandet.

Vi bytte ändå om till kaffet. Alla andades ut. För den upplysta eliten är det där folkdräktstjafset något som hör hemma på Skansen. Eller på midsommar. Då fyller det sin funktion.

Men jag har aldrig skämts för dräkten heller. Det är ändå ett hederligt arbete att jobba i ylle för Sverigebilden så svetten strilar.


Anna Gullberg är kulturskribent och journalist på Expressens samhällsredaktion.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io/?id=85979&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.