KULTURDEBATT. Ska vi raljera hela veckan om hur mycket av Lena Anderssons näringsrika havregrynsgröt vi kan proppa i oss i stället för att svälta ihjäl? (SvD 20/5)
Hellre dör jag.
Havregrynsgröt med lingonsylt stod framför mig varje morgon en hel uppväxt. Inga konstigheter.
Varsågod och svälj.
Så jag brukade i smyg skeda ner den snoriga vedervärdigheten i servetten jag lagt i knäet. Jag kunde vika kanterna över den kalla grå klumpen och när ingen längre orkade vänta ut mig vid frukostbordet listigt smyga ned grötpaketet i mitten på soppåsen.
Frukost i skolan hade varit trevligt. O´boy och limpmackor kanske? Mina vänner åt det när deras föräldrar gått på skiftet i träfabriken.
Gröt var billigt, mättande och nyttigt.
Tänka sig att trots det gick jag hellre hungrig till skolan?
Mamma sparade också alla rester, jag tror hon gör så än i dag. Det fanns inte mikro hos oss på 1980-talet så det åkte ner i en kastrull med en skvätt mjölk som kunde bli en oaptitlig röra. Miljövänligt, billigt och näringsrikt, också det.
Ja, jag tror mig både ha sett och upplevt fattigdom.
Alla som känner mig vet att jag till denna dag inte rör rester. Men jag ger dem till barnen. De älskar dem, helt obefläckade av mina barndomsminnen.
Var vi fattiga? Nej. Ett sparsamt hushåll bara, en knapp generation från reell fattigdom, som så många på 70- och 80-talen. Vi hade äggklocka när vi duschade också, elen var dyr då med.
Min definition av fattigdom är inte din. Som de flesta andras är den baserad på erfarenheter, fördomar och förväntningar.
Att inte ha en svindyr fransk dunjacka utan en billig från en kedja är att stå utanför samhället på Östermalm och svennebanan-normalt i Örebro. Att aldrig nånsin åka på utlandssemester räknas som utanförskap i ett majoritetssverige där loven tillbringas på stränder och i skidbackar men kommer inte ens i närheten av fattigdomsstämpel i resten av världen.
När jag blundar och tänker fattigdom ser jag min farmor framför mig. Reparera den skruttiga gamla bilen eller gå till tandläkaren? Välja det billigaste, oavsett om det smakar eller inte.
Jag ser släktingar med böjda ryggar på rad i en potatisåker, de fyller säckar med allt som Lena Andersson mycket riktigt konstaterar är näringsrikt. Jag ser en gryta på farmors vedspis som ständigt puttrar, ibland tunn och innehållslös, ibland fylld med hemskjutet kött. Evighetsgrytan.
Ja, jag tror mig både ha sett och upplevt fattigdom. Den är ett grått täcke av hopplöshet och ibland kommer den med ännu gråare gröt som måste sväljas.
Men svält? Aldrig.
Lena Andersson vill prata om svält.
Men bara den svält som är ett faktiskt, precist begrepp. Hon väljer, kanske medvetet, att bortse från att svält också är en känsla. Den där man saknar något livsviktigt, där bröstet bultar av ångest för att hinnan är så tunn mellan trygghet och fritt fall.
Gröt är gröt. Ingen vill vara tvingad att äta den.
Anderssons ärende är något specifikt, en retorik där populism gror.
Svälter vi utan socialdemokratiskt styre? Det antagandet vill Andersson punktera.
Svaret är nej.
Det gör vi inte.
Behöver vi verkligen en landsmoder som slevar upp statlig lunch åt alla i folkhemmet för att vi inte ska duka under eller klarar individen själv att föda sig och sina, vare sig det är på hummer, falukorv eller havregryn?
Andersson får alla frihetliga att jubla över sin kompromisslösa, empatilösa liberalism, och alla som någonsin haft en ångestklump i magen av att välja mellan elräkningen och köttfärsen att gå i taket och bli socialist.
Kanske bidrar hon till och med till det populistiska tonläget genom att klofsa runt i gröten?
På anderssonskt vis gör hon en intellektuell och logisk räkneövning vars noga sammanställda exceldokument endast innehåller staplar för kalorier och rationalitet, men helt saknar beräkningsmetod för hur upplevd svält är lika illa på samhällsnivå som faktisk svält är på individnivå.
Gröt är gröt. Ingen vill vara tvingad att äta den.
Så kan vi prata om fattigdom i stället? Andersson får gärna definiera den, och hur mycket av den vi ska tåla.
Anna Gullberg är redaktör på Expressens kultursida.