Anna Gullberg
KOMMENTAR. Hon är en åldrad afghansk invandrarkvinna i Alingsås som har svårt med svenskan. Men om nätterna drömmer hon att stå på scen för världspublik.
Hamida Abdullah, 70, drömmer stort men sant.
För 25 år sedan rev hon ner skratten som Afghanistans första tv-komiker, slagfärdig, respektlös – en kvinna som varken behövde täcka kropp eller ansikte, som dominerade och drev skoningslöst med sin tv-make.
Hamida Abdullah var Shirin Gul Parszoz, känd i hela landet från tv, radio och teater, och hennes humor var livsfarlig.
Idag sitter hon vid köksbordet i ett gult parhus i Alingsås och filar på manus till en comeback. En av de sex sönerna och en svärdotter hjälper henne ömsint i hennes försök att hitta tillbaka till scenen, de är stolta över sin matriark. Men som Hamida Abdullah själv konstaterar, hon pratar så dålig svenska att det inte ens duger till att vara med i en yoghurtreklam.
Regissören och komikern Nisti Stérk (”Arvet efter Fadime”, SVT) har gjort den lågmälda dokumentären ”Hamida – en afghansk filmstjärna från Alingsås” om en stark skådespelerska som rampljuset slocknade för när hon lämnade hemlandet, men som trots krämpor fortfarande har ett djupt asgarv i sig att visa världen, och en längtan att än en gång få stå på scenen.
Gamla suddiga vhs-filmer visar Abdullah i sin glans dagar, när hon blev känd under sitt rollnamn Shirin Gul, i populära komediserien ”Fastighetsbyrån”. Skrikande jagar hon sin man över scenen, bannar honom till publikens förtjusning. Hon är överallt, på tv, i Kabulteaterns ensemble, i radio.
Hon skapade bekymmer för afghanska män genom sitt sätt att spela Shirin Gul.
Sprängkraften i den bestämda Shirin Gul har gjort att namnet fortfarande är känt bland afghaner. Det gjorde henne också kontroversiell. Hon varnades för att hon skapade bekymmer för afghanska män genom sitt sätt att spela Shirin Gul. Men själv använde hon den feministiska kraften i sitt kändisskap att uppmuntra afghanska kvinnor att säga ifrån, och att lära sig att stå upp för sig själva.
Bilden av Hamida Abdullahs Afghanistan, före talibanernas övertag i mitten av 90-talet, har suddats ut, återuppstått igen, och än en gång smulats till bitar. Men perspektivet ger ändå hopp om att det kan hända igen.
Den kända afghanska regissören Sahraa Karimi, 41, det afghanska filminstitutets första kvinnliga chef, tvingades precis som Hamida Abdullah fly Kabul efter krigsutbrottet hösten 2021. I ett av dokumentärens mest rörande ögonblick möts de två i en omfamning, när Karimi besöker Stockholm för att delta i ett panelsamtal under Stockholms filmfestival.
”Min konst togs ifrån mig” säger Abdullah. ”Som skådespelerska stod jag först på listan över de som skulle hängas”.
Men hon inser också att språket står mellan henne och scenen. Om hon lärt sig svenska hade livet sett annorlunda. Språket är nyckeln till innanförskapet
Fast det skadar ändå inte att ha en dokumentärfilmare i hasorna när man söker jobb. Återkomsten till scenen sker trots allt – Shirin Guls fans får njuta av hennes komedi i höst då hon spelar på Kulturhuset Stockholms soppteater och Göteborgs stadsteater.
Anna Gullberg är fördjupningsredaktör på Expressens kultursida.