Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anna Gullberg

”Du borde anställa Ekis Ekman”, sa de till mig

Foto: Nicklas Thegerström / DN TT NYHETSBYRÅN

Den evigt krisande vänsterpressen behöver bråkstakar som Kajsa Ekis Ekman. 

Anna Gullberg skriver om fega publicister som körde över en egensinnig redaktör.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. ”Du kan väl anställa Kajsa Ekis Ekman. Hon borde ha en egen plattform.” Det är 2015 och bokmässa i Göteborg och ett gäng högprofilerade vänstermänniskor dricker öl i lobbyn till Gothia Towers. Jag är på jakt efter en ny kulturredaktör till tidningen jag är chefredaktör för och frågar alla jag möter vilka namn de ser som skulle kunna väcka debatt och få liv i vad som då var en småtrist och lite sömnig kultursida.

Förslaget är förstås helt bananas, men ändå måste jag ge dem guldstjärna för att de försöker kuppa in denna trojanska socialisthäst i en av de mest uttalat liberala landsortstidningarna i Sverige.

Och jag tänker att det ändå är synd att hon spelar för det andra laget.

För med Ekis Ekman vid rodret hade det inte varit tråkigt att vara utgivare en enda sekund, och säg den tidningsredaktör som inte vill att de egna sidorna ska vara upphovet till de hetaste debatterna. Att bli läst. Att göra avtryck. Att få läsarna att jubla och gå i taket.

Om jag jobbat för den evigt krisande vänsterpressen hade jag kontrakterat henne omgående. 

Förmodligen var det så vd:n för tidningen Arbetaren tänkte när han sajnade den då redan skadskjutna Ekis Ekman, som under förnedrande former dumpats av Dagens ETC (den officiella förklaringen var en kommentar på Instagram) efter att hon skrivit en ledarkolumn om Kyiv Independent. Den lät utgivaren publicera men tog sedan avstånd från Ekis Ekman efter att det blivit ett jävla liv. 

Att hon ens reser sig efter denna behandling i offentligheten är anmärkningsvärt.

Problemet med att önska sig ett jävla liv är att man får det. Och då är den enda publicistiska uppgiften att backa den obekväma. Men det har blivit allt mer av en bisyssla vid sidan om jakten på prenumeranter och presstöd, även i den idéburna pressen.

I en text på Aftonbladets kultursida tecknar Ekis Ekman en bild av hur Arbetarens vd sökte hennes hjälp att rädda en tidning som beskrivs som riktningslös, där prenumeranterna sviker och presstödet är farligt nära att ryka.

Det är förstås en enögd berättelse, men det får man förlåta en ensam frilansare som kastats framför bussen av Dagens ETC, och sedan hamnat smack i grillen på Arbetarens långtradare, utan minsta tut till varning.

Ekis Ekman är rädd att bli krossad igen, men tar trots rädslan chansen. ”Jag säger: Bara en sak, får jag det här jobbet, då vill jag inte bli utkastad för mina åsikter eller för något drev, för i så fall vill jag inte ha jobbet alls. Hon säger: nej, självklart inte! Vi backar dig!” skriver hon.

Men i stället för att backa henne så är bilden i offentligheten att Arbetaren backar över henne, inte bara en utan flera gånger. Det är en massaker på en ensam publicist.

Att hon ens reser sig efter denna behandling i offentligheten är anmärkningsvärt.

Arbetaren? Den klarade att behålla presstödet under Ekis Ekmans korta sejour, prenumeranterna svek inte. När jag skriver det här domineras sajten av torra utrikesnyheter som finns tillgängliga i alla stora nyhetsmedier. Jag letar förgäves efter berättelserna och avslöjandena som beskriver arbetarnas liv och villkor. I stället är det satsningen som Ekis Ekman initierade för Arbetaren, men som redaktionen hastigt avbokade före lansering, som har de äkta rösterna:

”Det här är en organisation som gjort även den hårdaste machoknegaren till ett sänkt offer för kapitalistisk utsugning” skriver en bitter brevbärare på Arbetarbloggen.

Det skulle lika gärna kunna appliceras på Ekis Ekman.

Utslängd, men inte uträknad.


Anna Gullberg är skrivande fördjupningsredaktör på Expressens kultursida.