Anna Ehring: Syltmackor och oturslivet

Anna Ehring debuterar

Nina Lekander läser Anna Ehrings debutbok Syltmackor och oturslivet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Enligt baksides-texten är detta första delen av serien ”Drakhjärta” – en ”varm och Loranga-rolig skildring av livet, döden och kärleken i Bagarmossen”.

 Det är kaxigt, eller om man så vill förmätet, att jämföra sig med böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang. För så mättat minimalistiskt och humorcrazy som Barbro Lindgren kan debutanten Anna Ehring naturligtvis inte skriva.

 Därmed inte sagt att Syltmackor och oturslivet inte är rolig och originell. Bara illustrationerna är udda: oskarpa svartvita foton på sådant som finns i lägenheten där elvaårige Nisse Berg, hans pappa och lillebror Nodi bor. Smörgåspålägg, foten av ödlan Harry i julgranen, en kaffekopp, en fotboll bland diverse leksaker och så vidare.

 Familjen är i sorg efter en nyligen bortgången mamma som inte ens var särskilt snäll utan mest arg, ledsen och orättvis just innan hon dog.

 Pappa är arbetslös, har blivit galen i smörgåspålägg sedan modern dog och får rätt mycket hjälp med barnen av sina föräldrar som bor i närheten. Särskilt av farmor, som vänskapligt kallar sin man för gubbjäveln, stoppar persiljekvistar i fickan när hon går och handlar och som känner på sig saker. Samma dag som Nisse fick veta att mamma var sjuk ringde hon och skrek ”Brinner det?!” i telefon.

 Nisses pappa är rolig och snäll. Han botar Nisses hjärnskakning med marängsviss till middag varje dag och lär honom åka skateboard i Hammarbybacken ”för att det är hopplöst svårt” då han har tjänat extra på snöskottning. ”När man har pengar ska man göra kul grejer”, säger han.


Som tur är finns det mer som är bra i oturslivet. Som att Nisse bildar ett band med kompisarna Tage, Saga och Rut plus att det visar sig att ödlan Harry är en drake som kan skoja och prata filosofiskt förstånd med Nisse när han känner sig ensam på sitt rum.

 Det är Nisse som för ordet, och ni hör nog att det är lite Lorangaaktigt ändå. Som det muntra frossandet i mat, de ickemoraliserande tonfallen och det oblyga tjuveriet (där händer det en i barnbokssammanhang synnerligen oväntad liten katastrof, för det är varken farmor eller Nisse som åker fast för snuten).

 Man får överraskningar. Man får fnissa. Det finns allvar och det är välformulerat. Ändå är lillgamle Nisse något för klok och känslig för bokens bästa. Dunster av snusförnuft och psykologiserande förtar helhetsintrycket en smula hos både den coachande ödlan och Nisse själv. Han förklarar ibland för mycket av sitt – och pappans – sorgearbete (fast använder lyckligtvis inte det ordet), och kommer prydligt fram till:

 ”Det gör ont men jag får vara glad ändå. Det gör ingenting att man är glad fast någon är död. Jag vet det nu.”

 Avsikterna syns alltså, och dessutom är jag tveksam till miraklet i sista kapitlet. Även om det är trevligt och förvisso lindgrenskt att det avslutas vid köksbordet med ett glas O’boy och ett par syltmackor. Åt ödlan Harry.

FAKTA

ANNA EHRING | Syltmackor och oturslivet | Bonnier Carlsen, 191 s. | Målgrupp 9 +