Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anna Arutunyan:
Tsar Putin

Demokratiproblemet. Anna Arutunyan ger en gåtfull bild av Vladimir Putin. Foto: Alexey Druzhinin

Den ryska folksjälen är kuvad av årtusendens förtryck och tillåter därför despoten att styra. Per Olov Enquist läser en bok som får honom att undra om det är för sent med Ryssland.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Fackbok

ANNA ARUTUNYAN | Tsar Putin. Myter, makt och despotism | Översättning: Stefan Lindgren | Ordfront, 300 s.

I en förbluffande självdeklaration på första sidan i boken Tsar Putin skriver den 32-åriga författarinnan Anna Arutunyan följande om hur hon ser på Rysslands demokratiproblem.

"Jag vill att Ryska federationens president ska bestämma vad jag ska tänka, vilken religion jag ska bekänna mig till, var jag ska arbeta, hur många barn jag ska föda, hur jag ska leva och när jag ska dö. Om hans höga instruktioner kommer att bringa mig lycka ska jag svära honom trohet som garant för stabiliteten. Om de störtar mig i fördärvet ska jag fördöma honom som en hänsynslös despot, en gangster och en korrupt operitjnik. Men vare sig jag är hans vasall, slav, offer eller fiende kommer hans plan att bringa ordning i vardagsjäktet i detta omöjliga land, och jag kommer att finna mig i hans styre."

Anna Arutunyan. Foto: Foto: Yelena Kirillova Jag utgår dock, av barmhärtighet, av att något fallit bort, och det inte är Anna Arutunyans eget resignerade demokratiförakt som talar, utan bilden av den ryska folksjälen: kuvad av årtusendens förtryck, och som nu gör att "despot efter despot tillåts styra landet". Det är den sovjetiska folksjälen som kuvats. Det är nedärvt. Underkastelsen sitter så att säga i generna, har ärvts, därför Putins popularitet.

Tanken spelar en stor roll i hennes bok, och hennes bild av Putin.

Ofrivilligt ansluter hon sig på detta sätt till minnet av en gammal havererad sovjetisk vetenskaplig katastrof: genetikern Lysenkos tanke, på 30-talet, att förvärvade egenskaper kunde nedärvas, till exempel hos vete. Det var lockande att acceptera för Stalin, och kommunismen. Och förstörde några decennier av sovjetisk forskning på området.

Arutunyan anknyter på detta sätt, säkert utan att riktigt se det själv. Tusen år av despotism och demokratinederlag sätter sig i generna. Då blir tsaren Putin naturlig, så att säga rent vetenskapligt. Men hon upprepar att hon inte skrivit en bok om Putin, utan om hur ryssarna, styrda av den ryska "folksjälen" (!) formar sitt förhållande till statsmakten. Det blir på många sätt en levande och förskräckande bild av ett jättelikt rike nedgrävd i korruption, skrivet av en ung amerikanska på besök; nåja, hon är född i Ryssland men uppväxt i USA, nu bosatt i Moskva.

 

Exilen ger en skarp blick, ibland. Ibland tänker man dock tillbaka på en typ av utländska Sverigebilder som tecknades före Reinfeldt ("Sverige Europas Albanien"). Oligarker bosatta i London har ekonomisk makt att påverka Rysslandsbilden. Tittar man på bloggdebatten om Arutunyan får hon mycket skit som Putins rövslickare; det tycker jag är grovt orättvist. Men det är en gåtfull bild hon ger, inte av en ny Stalin.

Putinbilden i väst är den av en härskare där allting blir fel, också om avsikterna skulle vara goda. Med tvekan får Putin godkänt för att han de första åren av sin regim nödtorftigt satte stopp för världshistoriens största bankrån, oligarkernas utplundring av de ryska naturtillgångarna vid 1990-talets början, administrerat och möjliggjort av en tidigare härskare, det demokratiska fyllot Jeltsin. När kommunismen föll stack kriminaliteten in nosen en hästlängd före demokratin, det var Putins dilemma.

Men sedan dess - Putinbilden den av onda avsikter också bakom det skenbart goda.

Så svart är hon inte. Men källkritiskt är boken problematisk. Texten är ibland strösslad av "obekräftade källor", "enligt uppgift" och "vet inte om detta möte verkligen ägt rum, men".

Så måste det kanske också vara, till en viss gräns. En luskung av namn, personer som säkert är bekanta för Kremlologer, uppges först vara onda, eller goda, men upphör så, "enligt uppgift", att vara onda eller goda, på grund av palatsintriger, "eventuellt styrda" av Putin, men kanske av Putinmotståndare. Små intriger i bortre Sibirien reds ibland ut av tillrest Putin, i sin "skenheliga" kamp mot korruptionen, också regionalt, men avsikten är dold av en större intrig, enligt uppgift.

 

Det är mycket Dostojevskij över det hela, till exempel Idioten, där Den Gode går under i ett hav av intriger och korruption, en bok som hon säkert läst. Och förresten är detta kanske ingen dålig ingång? Hon har kanske rätt om den ryska folksjälens styrning av härskaren, och min misstänksamhet är kanske helt fel?

Det här är en bok som får en att grubbla över om det är för sent med Ryssland. Är det en godtagbar sammanfattning? Knappast. Men i efterordet tackar hon sin man, Michail Vizel, som en gång 2007 "sagt till mig att sluta att skriva om politik och inse att Ryssland fortfarande styrs av en suverän, vilket i sig varken är bra eller dåligt utan bara är".

Sedan läser jag bokens första rader om igen. Citerade i början av denna recension. Undra på att man börjar grubbla. Diktatur, det är varken bra eller dåligt, bara är. Sluta skriva om politik.

Ett land som bara haft demokrati i 20 år? Är det verkligen då skäl att ge upp?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!