Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Monopol - efter 175 år

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det bjöds på jubileums ­ middag hos familjen Bonnier och halva Sveriges kulturelit fraktades med båt från Logårdstrappan till nedre Manilla, där det serverades såväl kalvstek som calvados. En kammarorkester underhöll, tenoren Fredriksson och sopranen Sunnergårdh sjöngo och författaren Kallifatides höll ett synner ligen spirituellt tacktal till värdfolket.

Bland de närmare 2 000 hermelinerna smögo även enstaka katter som normalt giva ut sina böcker på KF-ägda förlag eller skriva debattartiklar om klasshat i Schibstedpressen. Djupare än så äro icke sprickorna i det kulturbärande skiktet än att arga konkurrenter kunna häkta armkrok och utbringa skålar för det monopolsträvande Bonnierkapitalet, vars frikostigt iskänkta årgångsviner de villigt läto sig berusas av.

Den förträffliga middagen avåts i en tillfälligt uppförd partypaviljong som syntes kunna motstå även de häftigaste junistormar. En behärskad sol lät dock sina snåla strålar svalka gästerna när de strömmade ut på gräs ­ mattan för att tigga cigaretter av de fåtal rökare som ännu framhärda i sin hälsovådliga last. Spontana samtalskonstellationer uppstodo här och var, med ständigt skiftande deltagare.

En solbränd författare, känd från schlagerbranschen, approcherade en äldre Expressenkritiker och påpekade att han i sin ungdom undervisat i matematik och således med en enkel räkneoperation kunde få fram talet 25, det antal år som gått sedan kritikern senast anmält en av författarens böcker, vilket icke hindrat honom från att utdöma hela dennes senare produktion som likgiltig.

Kritikern brydde sig inte om att korrigera det rätta antalet år till 20, men kände i sitt hjärta att det kunde ligga något i författarens klagan. Det var en sådan där kväll, då skyttegravarna voro överskottade och de argaste fiender betygade varandra sin respekt med lögnen "jag läser dig alltid".

I en annan grupp försökte den kände högerdebattören Remy Martin Perrier övertala Gråkappans chefredaktör att giva sin kulturredaktör silkessnöret, emedan denna enligt Martin Perrier vore att likställa med terroristen Ulrike Meinhof. Gråkappemannen sade sig vänligt men bestämt vägra hörsamma önskemålet, och antagonisten syntes ej påtagligt bedrövad däröver.

Nej, alla tillhörde samma familj denna kväll - Bonnierfamiljen. Mono polet var äntligen i hamn.