Minsta observation är ett bevis för aktiviteter

I veckan spreds nyheten att vraket av en rysk ubåt hittats i Stockholms skärgård. Skulle man för första gången sedan U 137 gick på fyllan i Gåsefjärden utanför Karlskrona 1981 äntligen få ett konkret bevis på de ryska krigsplanerna mot Sverige? Vrakletarna antydde att det nya fyndet tycktes vara en ganska ny ubåt och att besättningen möjligen fanns instängd i vraket.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det dröjde dock inte många timmar innan det stod klart att det rörde sig om en rysk ubåt som gått till botten efter en kollision med ett svenskt handelsfartyg år 1916. Av allt att döma kände vrakletarna till detta, men höll inne med kunskaperna för att skapa största möjliga nyhetsintresse kring det sensationella fyndet.

Nu borde man tänka sig att en suck av lättnad spreds i det svenska folkhavet, möjligen uppblandad med en sur underström av irritation över det lättköpta försöket att röra upp vågorna av rysshat för att sälja in en nyhet.

Men någon sådan reaktion uppstod inte. Tvärtom kände de säkerhetspolitiska experterna samma besvikelse som ett barn som fått upp en påse hopkladdat godis i fiskdammen på ett födelsekalas. DN-journalisten Mikael Holmstöm ville inte ens låtsas om att han var besviken – i en lång artikel såg han snarare fyndet som ett retroaktivt bevis för att Putin är ute och fiskar i samma grumliga vatten som tsaren 1916.

Ubåtsrapporteringen i svenska medier handlar nämligen mera om prestige och försvarsanslag än om fakta. Minsta ytliga observation, minsta undervattensljud är ett bevis för ryssarnas aktiviteter i svenska farvatten. Sannolikt var dolda ryska ubåtar i farten redan 1808-09 när Sverige förlorade Finland.