Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Aniara rec Bo Strömstedt

Läs Bo Strömstedts Aniara-recension från 1956.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Naturligtvis kommer det att bli höstens stora poesi-bestseller, fast den kostar 18:50 häftad. Den kommer också att bli läst tvärsigenom, fast det finns 218 sidor i den: Harry Martinsons berättelse om rymdskeppet Aniara är inte bara en lång bok, det är dessutom en stor bok, så fascinerande som stora böcker är.
Om den sedan innehåller Martinsons största poesi kommer kanske att diskuteras: om den Martinson skall leva längst som sitter nere i gräset bland hundlokorna eller den som svävar uppe i rymden bland nebulosorna. Nebulosor har vi hisnat inför tidigare, men vem har som han fått oss att hisna inför hundlokorna? Men också den som händelsevis tänker så och som någon gång helt otacksamt får för sig att Martinson kunde klarat av historien om Aniaras svindlande resa på litet mindre utrymme och ändå nått samma effekt – också han sörjer på sidan 218 över att det inte finns flera sidor kvar.
Så bär man sig åt med läsaren när man är – Gud och Författarföreningen förlåte djärvheten – vår störste diktare just nu.

Det är först själva den sällsamma berättelsen, en äventyrsberättelse av aldrig tidigare skådat slag, åtminstone inte i poesin.
Den började i Harry Martinsons förra diktsamling "Cikada", där det i "Sången om Doris och Mima" stod om goldondern Aniara som i goldondisk tid när jordet blivit strålförgiftad skulle gå från staden Dorisburg med en evakueringslast av 8 000 personer till Mars. En nödgir tvingade den ur kursen, och genom en följd av missöden råkade den slutligen alldeles ut ur vårt solsystem. Ingen väg tillbaka fanns öppen: med en hastighet större än en snabb planets rusade den i väg i rymden mot Lyrans stjärnbild – utan hopp om att någonsin nå fram någonstans...
Sin tröst hämtade de ombordvarande ur miman, en sinnrik apparat som förmedlade "spår och bilder, landskap och fragment av språk" från alla tider och alla länder – men som till sist upphörde att fungera när den på sjätte året fick in bilden av hur fototurben sprängde Dorisburg.
Berövade sin enda glädje satt de 8 000 kvar i tomma rymden: där slutade "Sången om Doris och Mima".

Den finns nu med också i den nya boken, och sedan fortsätter Aniara sin ändlösa färd mot Lyrans bild; en av passagerarna berättar, år efter år vad som händer. Utanför goldonderfönstren är det  inte mycket: någon gång skymtar man en svartnad sol, en brinnande nova, passeras av ett spjut som ilsnabbt flyger genom universum, råkar in i ett
ofantligt moln av glödande snö som drivit kring i miljarder år och sökt ett berg att vila på.
Men oftast händer det ingenting: rymden står isande tom och de 8 000 – allt äldre och äldre, allt färre och färre -– stryker kring i en goldonder som förfaller alltmer.
Där drar kittlarsektens skratt fram genom gångarna, där dansar Libidel och hennes libidinnor kultiska könsdanser i spegelsalarna, med gnistrande smycken i naveln. På stardäck lyssnar iskallt flinande rymdsnobbar till föreläsningar om stjärnhimlen, rymdhistorikern uppehåller sig vid forna tiders trevande flygförsök, chefsastronomen berättar om glacionen i förgoldondisk tid när hela Europa låg sexton tusen år under isen: det började med att solen i tjugutredje seklet mötte köldnebulosan Golmos. En rymdmatros talar utan att förtröttas om Nobby, flickan som han träffade bland fångbarackerna på Mars: om hennes underliga godhet, om hennes värme i kölden.
Och i utsiktsrummet sitter ett gammalt par från Gond ständigt till reds med sina knyten som om de väntade på landning...

Ja, det är en fabulös historia, och Harry Martinson berättar den med en uppfinningsrikedom – i sak och i ord – som också är ganska fabulös; trots att de flesta sångerna är skrivna på samma jambiska vers blir boken aldrig enformig.
Det är inte bara rymdmatrosen och goldonderföreläsarna som interfolierar berättelsen om Aniaras resa. Det finns också sånger t ex av en blind skaldinna som skildrar sina minnen och tankar från den jord som plötsligt blev härjad av fruktansvärd hetta; det finns stycken där bokens berättare – på en vers med tycke av "Kalevala" – talar om sin tröga själavandring och minns sina år "i det susande Karelen". Både där och annorstädes i boken händer det att strofer och sidor blir till nästan självständiga dikter, snabba, ofta mycket fina lyriska mellanspel; liksom goldonderpassagerarna tar Harry Martinson sin tillflykt från rymden till det jordiska.
Någon gång tycker man sig rent av se hans barndoms Blekinge svindla in i Aniara: när miman som obönhörligt gått i spillror liknas vid trille lille som ingen laga kan, när den märkvärdiga goptavagnen spänns för med rymdbetjänten Robert.
Annars förstår man naturligtvis inte så mycket av allt detta tekniska med goptalära och tensorider och sensostater men Martinson använder orden med en suggererande självklarhet, strör in dem i versen och gör dem lyrsikt effektiva, alldeles som han strör in ord från landen Gond, Rind och Xinombra. Ibland kan man t o m sjunga de underliga vokabulärerna som i sorgesången över den döda Libidel – skriven på melodi "Isabella";

Libidella
oklädd i nudinell
höj mot stella
månvit din nudibell.
I Alfa Centauris strålar
vi i våra tårar skålar.
O nuda då
träd nudis på
i månlutas skog för två.

Allt detta, den fantastiska historien, det fantasifulla utförandet, begrundar och beundrar man med rysande vällust – och "Sången om Doris och Mima" upplevde man nog, trots den skrämmande rymden, främst som vällustig läsning. Men nu räcker det inte med vällust, längre. Nu kommer fasan smygande, närmare och närmare allt eftersom åren går och det blir kallare och kallare i Aniara; efter tjugufyra år ombord är alla döda, och sedan fortsätter goldondern med oförminskad fart i ytterligare femtontusen år, mot Lyran, mot Nirvana...
Harry Martinson har inte bara skrivit en hisnande lyrisk science fiction-historia; han har också – i detta 50-tal, när så många diktat om den förlorade sommaren – åstadkommit ett gigantiskt "Paradise lost", ett epos om hur människans storhet vänds i förnerdring och vanmakt, en predikan om de ofattbart bittra följderna av sveket mot den barmhärtighet som "gror på livets grunder".
Denna stora "revy om människan i tid och rum", med alla sina dubbelperspektiv mot det som en gång har hänt och det som kanske en gång kan hända – den är till sist också en skakande bok om det som händer, just nu:

Ty rymdens grymhet övergår
ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar
mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet
på jorden
har tungt sin stenrymd välvt
kring människans själ,
när kalla stenar stumma
hördes svara:
här härskar människan.
Här är Aniara.

BO STRÖMSTEDT
Harry Martinson: Aniara. Bonniers, 18:50

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!