Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Andreas Malm / Det är vår bestämda uppfattning...

Foto: Mcconnico John

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ANDREAS MALM | Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent | Atlas

Det är inte de smältande polarisarna som är det mest akuta hotet mot jordens framtid. Det är polariseringen. Om inte världens makthavare, vetenskapsmän och opinionsbildare med det snaraste förmår lösa sina motsättningar och enas om omedelbara åtgärder mot den galopperande klimatförändringen, är det kört för mänskligheten.
Andreas Malm beräknar att vi på sin höjd har 18 år på oss för att kunna rädda Grönlandsisen, Golfströmmen och Amazonas – alla lika vitala för ett uthärdligt klimat. Senast år 2025 måste vi ha ”klippt av kolkabeln” – det vill säga minskat de mänskliga utsläppen av koldioxid till noll – för att inte naturen själv ska skena i väg och avge mera koldioxid i biosfären än den förmår binda.
Det är dock inte säkert att det hjälper. De koldioxidmängder vi redan släppt ut kommer att öka jordens medeltemperatur under lång tid framöver, oavsett motåtgärder i dag. Och vad klimatforskarna nu i allt högre grad tycks vara överens om är att förändringar i biosfären inte sker i en gradvis utvecklad orsakskedja med förutsägbara verkningar, utan genom plötsliga språng eller skred, då vissa trösklar passeras. Exakt när detta kommer att ske och vilka följderna i så fall blir går inte att räkna ut på förhand ens med dagens avancerade datorteknik.
Det är alltså fullt möjligt att det redan har blivit för sent på jorden och att många av oss som lever i dag kommer att få skåda Harmageddon med egna ögon.

Ingenting tyder dock på att världens ledare kommer att nå enighet på den korta tid som står till buds, inte ens om klimatforskarna mot förmodan lyckas samordna alla vetenskapliga särintressen och förmå hela forskarsamhället att i kör recitera det menetekel som är titel på Andreas Malms bok. Tron på marknadens, tillväxtens och konkurrensens treenighet är hos världens politiska och ekonomiska makthavare långt starkare än de islamistiska självmordsbombares övertygelse om att Allah ordnar allt till det bästa.
Därmed har jag angett de signalord som fryser fast polariseringen i polarisarnas härdsmälta. Det går inte att rädda de rådande kapitalistiska produktionsförhållandena och jorden på samma gång. Och i det valet är jag övertygad om att makthavarna föredrar kapitalism i dag framför drägliga livsförhållanden i morgon. Det ligger i kapitalismens natur, det är de kortsiktiga vinsterna som är dess drivkraft, framgångsväg och fortplantningsförmåga.

Andreas Malm har, blott 30 år gammal, skrivit en av de mest imponerande populärvetenskapliga böcker jag har läst. Han har sugit i sig enorma mängder information från en rad olika kunskapsområden – litteraturlistan är 35 sidor lång – smält och sorterat dem och presenterar dem sedan i en klar, stringent, välskriven och pedagogisk form med början i livets uppkomst.
Men jag är rädd för att hur välinformerad och saklig Malm än är, hur många ahaupplevelser han än förmedlar, så kommer han ändå att avfärdas som antikapitalistisk domedagsprofet. Malms engagemang för mänsklighetens ödesfråga kommer att uppfattas som marxismens och den dialektiska materialismens sista suck – fast nu med det utopiska framtidsperspektivet ersatt av en dystopi.
Ändå förespråkar han inte revolution. Han varnar tvärtom för revolutionen vid avgrundens rand, när allt redan är för sent. Det finns fortfarande 18 år att handla.
Hans varning kommer att lämnas ohörd. Den kommer från fel håll och budskapet är för obekvämt. Den religiösa kapitalismen sätter hellre sin tilltro till att en deus ex machina i sista stund ska uppenbara sig ur koldioxidmolnen och rädda oss från vårt självförvållade olycksöde.
Vi får väl trösta oss med att det trots allt är människan själv som tar det första spadtaget till sin egen grav. Men lite trist är det att undergången kommer så mycket fortare än vi anade.