Svensken trivs och mår bra i sitt meningslösa liv

KULTURKRÖNIKA. På det fiktiva förlaget ”Lund och Lagerstedt”, som utgör spelplan för stora delar av Netflixserien ”Kärlek och anarki”, har man börjat slänga sig med ord som cultural content och storytelling. Några av förlagets pappersvändare talar om ”norrmannen som skriver så utlämnande om sin fru” och ”Nordstedts”. Förlaget samarbetar med influerare och delar upp författare i A- och B-lag baserat på hur väl de säljer. Dessutom kommer den vita, heterosexuella cismannen Filip – som för övrigt växte upp med akademikerföräldrar i en villa – för att arbeta med Lund och Lagerstedts värdegrund och diskutera privilegier som deras sensitivitetskonsult.

Det är klart att man blir anarkist. 

Eller tja, egentligen rör det sig väl knappast om någon anarkism så som exempelvis Bakunin såg den framför sig, när han i en känd artikel proklamerade: ”Lusten till förstörelse är också en skapande lust!”

”Kärlek och anarki” skildrar snarare några i sammanhanget ganska oskyldiga bus. 

Huvudpersonernas utmaningar till varandra som inleddes i första säsongen fortsätter: Karriärskvinnan – och numera vd:n – Sofie dreglar kaffe rakt framför ansiktet på ett fackligt ombud, den unge IT-teknikern Max springer sig genom en arbetsdag, Sofie härmar en samarbetspartner genom ett möte. Efter ett gräl jobbar Max en hel dag utan byxor.

Denna typ av långfinger mot vardagen är lite av en trend bland svenska tv-serier, har jag märkt. Många av dem tycks handla om personer som på ett eller annat sätt inte vill anpassa sig efter modernitetens monotoni. 

I ”Vi i villa” (Discovery+) möter vi Anders som börjar plåga människor i närheten för att försöka hitta någon mening bland allt det grå. I ”Harmonica” (Viaplay) försöker Harry och Monica undkomma tristessen och den stundande skilsmässan genom att återförena sitt gamla band. Kvinnorna i serien ”Lust” (HBO) vill inte acceptera sin sexlösa lott under medelåldern. Matilda i ”Allt som blir kvar” (SVT) går med på att säga ”ja” till sin kompis alla förslag för att hantera sitt nya singelskap och tråkiga Coop-jobb. 

Och lockas vi inte av Clark Olofsson – huvudperson i ”Clark” (Netflix) – för att han är en minst sagt fri själ som vägrar att följa regler och att rätta in sig i ledet?  

Det är lite lekar med post-it-lappar och practical jokes av svensexekaliber.

Jag frågar mig om det finns något i våra tv-serier som tyder på att den genomsnittliga svensken drömmer om att slå sig fri från arbetet, vardagen, ”regeringen” där hemma? 

Ganska snabbt landar jag i ett nej. Om så vore fallet skulle inte protesterna vara så sanslöst mjäkiga. Jag menar, det är lite lekar med post-it-lappar och practical jokes av svensexekaliber.  

Att våra drömmar och våra vildaste fantasier om anarki – om att bryta oss fria, om självständighet – inte går längre än så tyder nog på att vi i grund och botten trivs ganska bra i vår kultur.

Med det ej sagt att serien inte har ett syfte ändå: Vi behöver säkert bara en vag påminnelse om att galenskapen finns där, nära till hands, om vi bara skulle vilja släppa ut den. 

På samma sätt som man på en perrong eller intill ett brant stup kan slås av hur enkelt det hade varit att bara ta ett litet kliv, kan vi roa oss med tanken på hur lätt det hade varit att stå och dregla kaffe framför chefen under ett möte, eller i affekt över något amerikanskt och urlöjligt påfund som casual friday slita av oss byxorna under en pågående arbetsdag.

Den typen av små protester räcker för att den egentligen ganska nöjda svensken ska känna sig punkig. Och tillfredsställd. Varför inte? Lusten till bus är också en skapande lust! 

Andreas Hörmark är journalist och vikarierande redaktör på Expressens kultursida. 

Lunch med Montelius: Förljugen naken-tv

KULTURPODD. Gunilla Brodrej och Martina Montelius pratar om ”Naked attraction Sverige”. Dessutom: Så kunde Liberalernas logga släppas igenom.