Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Andras kritik går på repeat när SR intervjuar Ganslandt

Ur filmen "Jimmie". Foto: Måns Månsson/Tri Art.
Ur filmen "Jimmie". Foto: Måns Månsson.
Hunter Louise Ganslandt. Ur filmen "Jimmie". Foto: Måns Månsson.

Jesper Ganslandt har skapat ett konstverk om det värsta en förälder kan råka ut för.

Gunilla Brodrej ser "Jimmie" och får helt andra frågor i huvudet än de som ställs i P1 Morgon.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | FILM. Samma dag som jag ser Jesper Ganslandts film "Jimmie" på bio sänder P1 Morgon en direktsänd intervju med filmskaparen, som själv spelar i filmen med sin fyraåring.

Det är Katherine Zimmerman som är programledare. Frågorna är av allmän karaktär och låter som de brukar låta när intervjuaren inte själv har sett filmen. "Jimmie" är en gripande berättelse om en pappa som tvingas till landsflykt med sitt barn. De befinner sig i samma situation som cirka 5,5 miljoner flyktingar från Syrien, eller 66 miljoner människor i världen. De tar sig över gränsövergångar, färdas på farliga vägar, över mörka vatten, de går och går, gömmer sig, längtar, förtvivlar, försöker leva som vanligt. Hur lugnar man ett barn när man själv är livrädd? 

 

LÄS MER – Filmen om Ted Gärdestad fastnar i Adam Pålssons peruk

 

Katherine Zimmerman, som lika gärna kunde vara en annan programledare som ror i land med en intervju, väljer en konfliktyta som samtalsämne: "Du har ju fått kritik för att det här skulle kunna uppfattas som ett sätt att få människor i Sverige som ser ut som de här personerna att känna större empati". 

"Vad är det för fel om det sker", undrar Ganslandt. 

Det är vita som flyr

Hon fortsätter att återge kritiken (som jag hittar i amerikanska "Variety") mot det omvända perspektivet, alltså att det är vita som flyr: "Det skulle kunna upplevas som provocerande för människor som har gjort den här flykten att den nu skildras med ljushåriga människor". 

Kanske det, men jag undrar om inte de flesta går ut från biografen och tänker på vad som är viktigt i livet, att ta hand om de svagaste, skydda dem från allt ont. Jag tänker på stämningen i Jon Ekstrands musik och Måns Månssons fotografi. Och på det naturliga barnperspektivet, hur Alfons Åberg också är med på flykten, eller minnet av den knasiga tv-kocken Bon, och hur lysande Hunter Louise Ganslandt, fyra år, är i huvudrollen. 

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Alla sexor borde få gå och se filmen "6A"

 

Jesper Ganslandt har skapat ett konstverk om något av det värsta en förälder kan råka ut för: Att tvingas riva upp barnet från allt det känner till och kasta sig rakt ut i det som är farligt och okänt. Och han berättar det med stort intresse för barnets upplevelse.

De frågor jag hade velat ha svar på är: "Hur gjorde du?" "Hur uppstod den genuina känslan av oro och undran i din sons ögon?" "Hur fick du dialogen mellan er att låta så naturlig?" "Med hela filmteamet runtomkring?". 

Barnet är blont

Istället hör jag Jesper Ganslandt svara så här om filmen som kramar så hårt kring mitt hjärta: 

"Jag vill inget specifikt med att det här barnet är blont, utan det är för att det är min son".

Däremot ville han någonting specifikt med att kalla sin huvudroll för "Jimmie". Men han fick inga frågor på det den morgonen i Sveriges Radio.

 

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler texter här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!