Anders Johansson / Nonfiction

Foto: Collin Ellinor

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Immanent: som utgör en oskiljbar, organisk del av ngt.”

 Immanent är ett viktigt ord som i olika böjningar står på många rader i litteraturvetaren och Expressen-kritikern Anders Johanssons essäbok Nonfiction. Det är också ett ord som jag, trots att det nu är 15 år sedan jag läste min första universitetskurs, har så svårt att minnas betydelsen av.

 Varje gång jag ser det i boken, känner jag nervositeten sticka i underarmarna. Jag är ju formellt sett lite begåvad, enligt skolbetyg och högskoleprov. Men jag har så jävla svårt att hänga med i humaniorans mest avancerade idévärldar. Att sitta med en Ricœur-reader och ändå inte förstå ens vad den tolkade texten betyder, är som att föda barn och få känslan av att bäckenet har satt stopp, det går inte, jag kan inte, och jag är den enda här som vet att det är omöjligt. Med den skillnaden att barnet kom ut, medan jag fortfarande inte har nått någon spetsteoretisk förlösning.

 Att att man får krampkänning inför Ricœur och Deleuze betyder inte att Anders Johanssons Nonfiction är hopplös, alls. Tvärtom blir man sugen på att ta nya tag och tvinga sig att öppna blicken.

 Anders Johansson har hållit på med filosofen Gilles Deleuze sedan 1993. Mening för mening har han erövrat fransmannens ickehierarkiska tankesystem. Eller system, det är det väl inte, naturligtvis inte ett system... Eftersom det antyder den sortens mekaniska kategorier som Johansson med Deleuze i handen vill blicka bortanför i Nonfiction.


Självkritisk på ett sätt som jag uppfattar som mer äkta (ge mig ett annat ord då, jag orkar inte leta) än poserande. Liksom i sin avhandling Avhandling i litteraturvetenskap (2003), tar han sig an en alltför liten genre på svenska språket: en intellektuell som botaniserar precis överallt, och skriver enormt bra kulturkritik, utan att det blir pojkfarbrorsmekano. Det hyperäkta maskinansiktet i Mel Gibsons The passion of the Christ, skillnaden mellan Ulf Lundells autenticitetsanspråk och Martina Lowdens, ett försvar för konspirationsteoretikerna, inbördeskriget i Peru... Nya essäer samlas med klipp. På slutet ett ”Slarv”, ett loggboksförsök att låta haveriet komma fram i sin stora betydelse, ställt mot det Johansson kallar ”ointressant måluppfyllelse”.

 Den genretrolösa Nonfiction innehåller naturligtvis en släng åt alla som är nöjda med den slutgiltiga uppdelningen mellan verklighet och saga, eller mellan det autentiska och det fiktiva. Apropå Maja Lundgren-debatten sätter han fingret på en av dess mest irriterande aspekter. Postmodernt lydiga som tjatar om att allt är fiktion, medan ”de vulgära” tror att saker är äkta. Men som Johansson skriver, fast med andra ord: fattar de inte hur förbundna de är i sin sorgliga dialektik? 

 Redan här, på sidan 61, börjar jag hoppas att Anders Johansson ska bli Akademiens ständige sekreterare eller få någon motsvarande bekräftelse. Inte för hans skull, utan för att den sortens briljans behöver fin-sanktion för att få rejält inflytande.

 Under rubriken ”Stil” finner Anders Johansson det närmsta uttrycket han kan hitta för det ”stammande”, det inre främlingskapet inför det egna språket, som Deleuze talar om. Han finner det i porrnovellen. Stammandet hänger ihop med nödvändighet, ett skrivtillstånd där ”skapande och existens sammanfaller”. I porrtextens ”Nu! Nu! Nu!” både förloras kontrollen och upprätthålls gränsen mellan varat och litteraturen. Det är en intressant analys av porrnovellens språkfilosofiska implikationer, bara det att jag är hyperkänslig för kombinationen porno och Academia. Det är just i det landet som så många skribenter tappar sjukdomsinsikten om viljan att behaga, genom att vara busiga fast med hela begreppsarsenalen som sköld.

 Men så i en kommentar under analysen: ”det är naturligtvis något djupt lögnaktigt i det analytiska förhållningssätt jag försöker upprätthålla här. (...) Jag måste kort sagt först och främst försäkra läsaren om att jag inte blir upphetsad, inte själv sitter och onanerar i skrivpauserna – alla poänger därutöver är sekundära.” 

 Fatta vilken underbar och minutiös redovisning av den intellektuella processen, vilket hederlighetskrav. 

 Och det fortsätter, som allting hela tiden gör i Johanssons resonemang, tankarna tar inte slut bara för att de har levererat en poäng. Stilen, porren, den generade författarens självförsvar, landar i en vacker upplösning av litteraturens hämmande motsatspar av text och värld, förmedlat och autentiskt: ”Stilen är den händelse där denna uppdelning rämnar.”


Vid sidan av de stissiga ämnesvalen, tankekedjornas punktlöshet, det stora skarpsinnet, är det nog aggressionerna, förändringslusten, som gör Nonfiction så äventyrligt bra: En genomgående fråga är varför vi lever med en tankemarknad som belönar tomhet med efterfrågan, så länge tomheten pryder sig med en viss diskursiv lyster.

 Som yttrandefriheten, och ännu mer retoriken kring den. Det är ingen slump att svenska liberaler har så lätt att finna högtidsorden när det handlar om just denna frihet. I sina mest konkreta mediala uttryck omfattas ju i första hand samhällets maktskikt, till exempel liberala skribenter. De som drabbas befinner sig i den svenska normens marginaler, som muslimer (Vilks-hundar) eller homosexuella (Åke Green-predikningar). Anders Johansson visar ett obehagligt exempel på hur denna liberala maktpropaganda manifesterar sig med löjlig tydlighet när Expressens skribent Dilsa Demirbag-Sten storslaget erkänner tidskriften Manas formella rätt att existera, ”i samma andetag som hon argumenterar för att tidskriften ska fråntas sitt statliga stöd.” Det som låter som frihet är mest av allt maktens självbekräftelse och villkorade godhet.


Eftersom yttrandefriheten som den ser ut i dag är helt beroende av svarta motsatser (”amen vill ni ha det som i Sovjet då eller?”) och fastklamrad vid en stelnad figur, är den reaktionär och ointresserad av utveckling, i värsta fall hjärtlös. Fixerad vid själva yttrandet, snarare än upptagen av hur tankens och känslans riktningar rör sig beroende på människans situation i förtrycket eller den relativa friheten. 

 Deleuze är ju inne på att yttrandet och kommunikationen har korrumperats, och är dollarförstörda redan från början. Med Delueze och Johansson är uppgiften i stället att skapa samhällen som möjliggör för människan att nå sin mesta möjlighet – utan att veta exakt vari den består, ”att koppla upp sig mot det tänkande som tillvaron är redan utan vårt medvetandes famlande”. 

 Jag är på, efter förmåga.


Malin Ullgren

kulturen@expressen.se


 Malin Ullgren är kritiker i Dagens Nyheter.

FAKTA

ANDERS JOHANSSON | Nonfiction | Glänta produktion