Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anders Ehnmark sökte demokratins innersta

Författaren och mångårige Expressenmedarbetaren Anders Ehnmark har avlidit, 87 år gammal. Foto: MARTINA HUBER
Foto: PRIVAT

Författaren och mångårige Expressenmedarbetaren Anders Ehnmark har avlidit, 87 år gammal.

Torbjörn Nilsson minns en evigt nyfiken stilist som levde sitt liv i pressen – men aldrig ställde sig själv i centrum. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ANDERS EHNMARK 1931-2019 | IN MEMORIAM.

Revidering pågår.

Låt säga att man inte kommer att minnas Anders Ehnmark om 20 år. Det går att pröva en sådan sak. 

Han skrev många böcker – 27 för att vara exakt – ingen sålde vidare bra. Han arbetade på en tidning, den du läser nu, men erövrade inga ståtliga chefstitlar eller den så kallade förmånen att få en stort uppdragen bild av sig själv placerad intill orden.

På kultursidan orienterade han utan omnipotens och blev för den skull aldrig betraktad som en Myrdal eller Lagercrantz. Han tycks ha ansett, och det är märkvärdigt ska du veta, att det inte var nödvändigt att huvudstupa kasta sig in i den för dagen pågående debatten och säkerställa sin plats i protokollet. 

Han höll käft ibland.

En tid var han korrespondent i Rom, en fjärde rangens postering. 

Inte heller bedrev han – det är annars en erkänd karriärväg – skönlitterära studier av sig själv att publicera i tjocka volymer. Han skrev egentligen inga romaner alls. Istället ägnade han sig åt noggrant destillerade fackböcker över män som funderat på politiska problem, böcker som inte ens handlade om männen, utan problemen. 

Vem minns sådant?

Det finns en anekdot som belyser saken. 

Olof Palme och Anders Ehnmark 1985. Foto: WEINE LEXIUS

Ehnmark är i Rom, det är på 1960-talet. Han säger till kulturavdelningen att han skriver för utrikes och till utrikes att han skriver för kulturen. Egentligen sitter han på piazzan och läser. Nattredaktionen klipper då ihop en bildbyline av fyra olika ansikten och signerar telegrammen från nyhetsbyrån med den fiktiva korrespondenten Andreo Unosoli. Det fungerar smärtfritt för alla parter. Till dess Aftonbladet får nys om saken och tar livet av den nya rapportören. ”Svensk journalist tragiskt död i lavinolycka”, lyder rubriken. 

Anders Ehnmark levde sitt liv i pressen men befann sig aldrig i centrum, vare sig fysiskt eller i debatten. 

Han satt under någon buske någonstans och studerade gamla dokument, varpå samtalet kom till honom. 

Däri låg nog storheten. 

En air av Biggles

De tidiga reportageböckerna är läsbara än i dag, men det var med essän ”Maktens hemligheter” om Niccolò Machiavelli som han bröt ny mark 1986. Essä, konsten att med alla tillgängliga medel förstå en sak, Ehnmarks egen definition. 

Machiavelli är reportern som skriver vad fursten gör men struntar i att förklä iakttagelserna i moraliskt bjäfs – alltså åsikter. I det tidiga 1500-talets blodiga italienska stadsstrider nedtecknar han ett slags handbok i makt. Den läste Ehnmark och fann full av ny kunskap.

Anders Ehnmark levde sitt liv i pressen men befann sig aldrig i centrum, vare sig fysiskt eller i debatten, skriver Torbjörn Nilsson. Bilden är tagen 1965.

Machiavelli sökte sanningen om hur man skapade inflytande och hur man förlorade det, och drog slutsatser som exakt identifierade skärningspunkten mellan socialism och liberalism i 1900-talets Sverige. Det var Ehnmarks upptäckt. 

Han reviderade. 

Man bör en sådan här dag påminna om författaren Margareta Strömstedts liknelse; hon har med kärlek skrivit att Anders böcker framstår som avancerade pojkbokstexter, en air av Biggles, ett äventyr som pågår.  

”Blod kan flyta”, säger Strömstedt, ”men aldrig sperma”. 

Det är träffande. 

Det dör folk ibland i Anders Ehnmarks böcker men annars solkas idéerna ogärna ner. Hos honom äger de halsbrytande actionscenerna rum hos filosoferna. Det finns en skatt i djungeln någonstans, i en håla under en ruin bland ormarna, som hos Indiana Jones. Man ska kasta sig ut i jakten och komma hem med en ny upptäckt. Det skrivna ordet bar hos Anders Ehnmark på den förhoppningen. 

Människan kan förstå bättre!

Det är äventyret.  

Han var nog jävligt nyfiken. 

Anders Ehnmark 1999. Foto: MARIA SCHOTTENIUS

Bråket mellan socialism och liberalism, sa han, handlade inte om det dagliga tjafset om skattenivåer eller arbetsmiljölagstiftning. Det handlade om makten och hur man såg på den. Kunde en befrielserörelse som socialismen skapa frihet? Kunde frihetsivrande liberaler faktiskt befria någon? 

Som första del i en trilogi satte ”Maktens hemligheter” tonen. Snart kom ”Slottet” om Alexis de Tocqueville och så småningom ”Minnets hemligheter” om Erik Gustaf Geijer. Alla blev profetiska. Socialdemokratins kris, budgetsaneringen, den kraschade alliansen mellan medelklass och arbetarklass, den nya borgerliga alliansen. Det går att dra linjen ända fram till i dag, till den liberalismens kris som präglar all samtida politik i västvärlden  

Ehnmark fann svaren. 

Hans uppdrag för Expressen i Rom var att bevaka krigen i Afrika, men han agerade inte krigskorre i vanlig mening, han var inte ens kulturskribent, han ägnade sig åt politisk teori. Han satt på piazzan och läste och flög sedan ner och snavade runt i urskogen. Han kunde latin och visste att Rom var politikens essens. 

Anders Ehnmark läser Expressen 1976. Foto: ROLAND JANSSON / DN

När man tänker efter är det ett starkt argument för odödligheten. 

Man kommer minnas Anders Ehnmark eftersom han såg något som andra inte såg. 

De ehnmarkska upprepningarna

Nu när han är borta är det stilen folk kommer tala om. Hans kraft låg där. Stilen var den här: 

Man plockar upp en sten och intalar sig att det inte alls är någon sten, utan något annat. Vad? Därefter undersöker man saken till dess klarhet åter råder. 

Fritt sinne kan vi kalla det. En gammal liberal tradition som stupat på kulturgiganters och kändisars slagfält.  

Ehnmarks språk var en egen genre med återkommande tricks. Sättet att efter främmande ord påpeka uttalet i parentes. Drastiska bilder: ”nysågad al luktar som Afrika”. Hans fascination för etymologi, att med skalpell plocka isär orden för att blottlägga en mer precis betydelse. Vädret – vädret skulle alltid vara med, hemläxa från Hemingway

Och så de ehnmarkska upprepningarna, fulländade och förföriska. 

Han skrev med hög densitet. Självreducerande knapphet. Flitig punktering. Som kunde avskilja bisats lika gärna som huvudsats. Rytmen var alldeles egen. Han hade ett sätt att plötsligt växla från det hackiga till det mjukt vågiga, där kommatecken ersatte punkterna och karnevalen avtog, fast det egentligen inte var någon skillnad i själva satserna, han valde bara en annan rytm. 

Annika Hagström och Anders Ehnmark i Kiruna under LKAB-strejken 1969. Foto: BERT PERSSON

Han var en poet som gärna bytte ut bisatsordet ”som” mot ”vilket” eller ännu hellre ”varvid”. Varvid rörelse uppstod i högre grad. 

Rörelsen var viktig eftersom äventyret hade en självklar kulmen. På kvällen när solen inte brände längre och brisen svalkade cypresserna skulle folk ta sig ner till torget för att bestämma saker. Som i Rom före diktatorerna. 

Det var demokratins innersta punkt som Anders Ehnmark sökte. 

Den som uppstår när människor inte är så säkra på sin sak, men erkänner sig villiga att pröva och möts för att samtala, fatta beslut och visa sig vuxna uppgiften att vara människor.  

Den punkt som kräver att revideringen fortgår. 

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare