Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Anarkism i tweed

Johan Hakelius.
Foto: Annika Af Klercker

Jag är övertygad om att inget skulle muntra upp Johan Hakelius mer än en ung samhällsengagerad skribent med a-kurskunskaper i postkolonialism som med ett fast grepp om den progressiva idealismens lans red ut mot denna tredje volym av anekdoter om brittiska excentriker som just kommit från tryckpressarna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

JOHAN HAKELIUS

Rule, Britannia!

Atlantis, 415 s.



Allt är väl förberett med lockbeten i form av kapitelrubriker som "imperiets hjältar" som ligger och bjuder ut sig i den "rätt fåniga" samtid som detta är en stridsskrift mot.

Inget vore så klart mer enfaldigt - som reklamman för viktoriansk nostalgi är Hakelius nämligen ingen skönmålare och låter inte den kvicka prosan blunda för vare sig grymhet, dumhet eller hybris i kolonialherrarnas framfart. De skoningslösa iakttagelser han staplar på varandra om Indiens fåfänga vicekung George Nathaniel Curzon står ingen kolonialkritiker efter.

Samtidigt njuter han för fulla muggar av att beskriva de kandelaberprydda elefanterna och mängden ädelstenar som tagits fram ur lådor och bankfack för Curzons kröning. Det finns inte heller någon poäng med att påpeka denna motsättning. Denna vackert satta bok är inte bara den läderskinnfåtöljsmysiga underhållning inför vinterns kulna kvällar som den på ett plan utger sig för att vara, den är också en högst ideologisk pamflett för att acceptera världen som den är. Motståndaren är alla ambitiösa puritaner av olika schatteringar som likt militärdiktatorn Cromwell förstör världen med sina kulturrevolutioner.

Hakelius försöker destillera fram ett anglofilt motgift, en anarkism i tweed, som går emot alla samhällsideal som inte bygger på erfarenhet. Personligen har jag alltid haft svårt för dem som trädkramar gamla gubbklubbar och butlers mest för att de är charmiga, det är lättare att förstå dem som försvarar den gamla ordningen utifrån någon sorts gudstro.

När någon tar på sig sagoberättarrollen och bjuder på toddy föredrar jag också ett visst mått av hypoteser bakom anekdoterna. Men tanken på mönster, dessa förhatliga strukturella analyser, hör den fåniga samtiden till och därför biter sig Hakelius fast vid sin spridda skärgård av blandad kuriosa.

Varje försök att binda samman kobbarna på djupet vore en kapitulation för författaren, ett nederlag att jämföra med förlusten av ett imperium där solen aldrig går ner.


Följ Expressen Litteratur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.