Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Amos Oz försvarar förrädarna

ÅTERKOMST. "Judas" är Amos Oz första roman på tio år, en idéroman där människorna alltid står i centrum.Foto: UZI VARON
"Judas".
Amos Oz.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

I Judas väver Amos Oz samman en berättelse om svek och åtrå med en studie i förräderi. 

Göran Rosenberg hör författaren föra i ett livslångt samtal med sig själv.

 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

På 1970-talet upptäcktes i Egypten ett textfragment på grekiska med titeln "Euangelion Ioudas", Judasevangeliet. Fyndet som daterades till något århundrade efter Jesu död väckte naturligtvis vederbörlig sensation, i synnerhet sedan det visat sig ge en annan bild av Judas än den vi känner från de fyra kanoniska evangelierna. 

Här framträder förrädaren Judas i stället som Jesu förtrogne samtalspartner och närmaste lärjunge, vilket onekligen skulle kasta ett förklarande ljus över den besvärande paradoxen i centrum av den kristna passionsberättelsen. Om det nu var Guds mening att Jesus skulle lida för världens synder och dö på korset för att återuppstå på den tredje dagen och visa för världen att han var Messias, Kristus, Guds son, hur kunde i så fall den person som aktivt såg till att så kunde ske vara en förrädare? Och varför hängde sig förrädaren efteråt i stället för att festa upp sina 30 silverpenningar?

Judas ande svävar tungt

Judas Iskariot är inte den ende misskände förrädaren i Amos Oz nya roman, men onekligen den mest kände (och trots allt minst fiktive). Det är ingen tillfällighet att romanens hebreiska originaltitel är "Evangelium enligt Judas Iskariot". Judas ande svävar tungt över romanens vildvuxet skäggige protagonist, Shmuel Ash, som inte bara har gjort Judas sak till sin utan också fördjupat sig i ”judiska aspekter på Jesus”.

 

LÄS MER: Amos Oz manar till besinning efter terrorattacken 

 

Romanen utspelar sig under några kalla och regniga vinterveckor i Jerusalem slutet av 1959 och början av 1960. Staden är delad och mellan murarna och taggtrådsstängslen utbreder sig ett spöklikt ingenmansland, och från de jordanska posteringarna på kullarna runtomkring hörs ibland skott. Shmuel Ash har just blivit förrådd i kärlek och svarar med att förråda sin familjs högt ställda förväntningar genom att över en natt lämna universitetet och ta tjänst hos Gershom Wald, en 70-årig och rörelsehindrad man som fem timmar varje kväll kräver sällskap.

Gemensamt land för judar och araber

I det isolerade huset lever också Atalia, den outgrundliga änkan efter Walds son och dottern till en man som under det krig 1948 i vilket Walds son dödades fick en förrädarstämpel på sig. Shealtiel Abrabanels förräderi bestod i att han som medlem av den dåvarande sionistiska ledningen hade opponerat sig mot Ben-Gurions beslut att utropa en judisk stat och i stället pläderat för ett gemensamt land för judar och araber.

 

LÄS MER: Nils Schwartz om Amos Oz "Rim på liv och död" 

 

I det allt personligare umgänget med Wald kommer den politiskt radikale Shmuel inte bara att tala till Judas Iskariots försvar utan också till den i förtid och förnedring döde Shealtiel Abrabanels. ”Den som är villig till förändring kommer alltid att betraktas som förrädare av dem som är livrädda för förändring”, säger Shmuel. 

Svek, uppbrott, åtrå och obesvarad kärlek

Wald intar snart rollen av den motvillige realisten. Oavsett vem Judas ”egentligen” var så kommer hans namn för alltid att vara synonymt med ”judarnas” förräderi, påpekar Wald för Shmuel. Och hur vacker Shealtiel Abrabanels idé än kunde te sig var Ben-Gurions beslut resultatet av en ”skoningslös” realism. När Shmuel svarar Wald med att fråga hur länge han tror att Israel kommer att kunna lita till sin skoningslösa realism för att överleva, tycker jag mig höra Amos Oz föra ett livslångt samtal med sig själv där han från tid till annan intar ”förrädarens” position.

 

LÄS MER: Cecilia Hagen möter Amos Oz – "Alla bär vi på en fanatisk gen"

 

"Judas" är dock mycket mer än ”bara” en idéroman. Med introduktionen av bokens tredje protagonist, den på en gång undflyende och förföriska Atalia, väver Amos Oz mästerligt samman ett mångbottnat kammarspel om svek, uppbrott, åtrå och obesvarad kärlek, där idéerna aldrig tillåts överskugga personerna, och där ”förräderierna” som korsar varandra genom berättelsen är av kött och blod. 

Fiktionen brottas med verkligheten

Jag tycker mycket om den här boken, inte bara därför att den med sådan elegans lyckas göra människor av idéer, utan också därför att jag läser den som en berättelse om fiktionens brottning med verkligheten i ett av myter och fiktioner hårt präglat land, därtill ett land med ett språk som i sin återuppväckta form vilar på mångtusenåriga lager av betydelser och associationer. 

 

LÄS MER: Amos Oz om Gaza, taggar och skorpioner 

 

Inte minst därför undrar jag hur förlaget ens kunnat komma på idén att översätta boken från engelska. Att man inte bemödat sig om att ändra de engelska transkriberingarna av hebreiska namn till svenska (rimligen Schmuel i stället för Shmuel, Micha i stället för Mikha, etcetera), går väl att leva med och i stort har Rose-Marie Nielsen gjort ett utmärkt hantverk utifrån förutsättningarna, men eftersom något ofrånkomligen går förlorat i en översättning så går ännu mer förlorat i två.

 

ROMAN

AMOS OZ

Judas

Översättning från engelska Rose-Marie Nielsen

Wahlström & Widstrand, 330 s.

 

Göran Rosenberg är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.