Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Amos Oz bokhylla ska vara i en evighet

Natalie Lantz. Foto: ERNST HENRY / ERNST HENRY PHOTOGRAPHY
Amos Oz (1939-2018). Foto: MURDO MACLEOD / POLARIS POLARIS IMAGES

Den länge Nobelpristippade israeliske författaren Amos Oz har avlidit, 79 år gammal.

Natalie Lantz, som översatte hans senaste bok från hebreiska, skriver om en man vars tagna efternamn betyder – "styrka". En styrka som hämtades från årtusenden av judiska berättelser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. "När jag var liten hade jag ambitionen att växa upp och bli en bok. Inte författare. Människor kan dö som flugor. Inte heller författare är odödliga. Men hur systematiskt man än försöker förstöra böcker finns det alltid chans att något exemplar överlever och fortsätter att existera på en hylla någonstans…” Det skriver Amos Oz i den självbiografiska romanen "En berättelse om kärlek och mörker".

Idag, när jag fick budet att Amos Oz avlidit efter en tids cancersjukdom, gick jag direkt till mina bokhyllor. Där lever Oz alltjämt: människan som blev en författare har blivit en bok och uppgått i det man, med Umberto Ecos ord, kan kalla bibliotekets sekelgamla mummel, skådeplatsen för ”något levande, ett receptaculum för makter som icke kunde tämjas av ett mänskligt intellekt, en skattkammare av hemligheter som framsprungit ur otaliga intellekt och överlevat sina upphovsmän för att bli deras förmedlare.” 

 

Läs Amoz Oz artikel i Expressen efter terrordådet mot Charlie Hebdo: 2000-talets farsot är fanatism – inte islam 

Fadern var bibliotekarie

Amos Oz föddes som Amos Klausner 1939 av föräldrar som kommit till Brittiska Palestinamandatet från Östeuropa och fört med sig bildningskultur från Vilnius och Prag.

”Det stod böcker överallt: väggarna var fulla, och det fanns böcker i korridoren, i köket, i hallen och på alla fönsterbrädor”, skriver Amos Oz i "En berättelse om kärlek och mörker". Det var inte bara böckerna som fyllde varje vrå i barndomshemmet, även ryska romanfigurer befolkade det jerusalemitiska grannskapet: människodyrkande ”Tolstojchiks” skyndade fram i hängivenhet och vindrufsiga skägg.

Dessa Tolstojtyper var som tagna ur en Dostojevskijroman: pinade, babbliga och besatta av idéer. Såväl Tolstoj som Dostojevskijfigurerna jobbade bestämt för Tjechov, skriver Oz. 

Författaren berättar hur fadern, bibliotekarien på Nationalbiblioteket, strök fingertopparna över de sinnligt sträva läderpärmarna och hur klotbandens klister gav ifrån sig en alldeles särskilt sensuell doft:

”Ibland kunde de olika skikten i omslaget dela sig, som när en kort kjol blåser upp, och det var svårt att motstå frestelsen att kika in i det mörka utrymmet mellan väv och papp och dra in de berusande dofterna."

 

LÄS MER – Joel Halldorf: Amos Oz manar lågmält till eftertanke 

Parallella världar sammansmälte i honom

När Amos fyllde sex år genomgick han en initiationsrit, ett böckernas mandomsprov: fadern röjde en bit av sin bokhylla åt sonen. Den som har sina böcker stående upprätt i givakt är inte längre ett barn.

Även om Oz varit en uppskattad författare i Sverige sedan hans första översättning till svenska, "Någon annanstans", utkom 1975, var det först när "En berättelse om kärlek och mörker" kom 2005 som Oz blev vida känd för svenska läsare. Den magnifika släktkrönikan avslutas med skildringen av moderns självmord då Amos var tolv år gammal.

Bara ett par år senare flyttar Amos till kibbutzen Hulda, där han tar namnet Oz, som betyder ”styrka” på hebreiska. Författarens ”oz” kommer ur alla de parallella världar som sammansmälter i honom: den rysk-judiska bildningskulturen, den idealistiska kibbutztillvaron, de turbulenta 70 år av politisk konflikt som präglat Israel.

Amos Oz var med och grundade Fred nu-rörelsen, och var en tydlig förespråkare för en tvåstatslösning. Ett sorts bokslut över hans livslånga politiska engagemang finns att läsa i den nyutkomna essäsamlingen "Kära fanatiker", i vilken han går lika hårt åt fanatiker på alla sidor. Även om Oz ger sig bortom berättelserna, in i politisk prosa, är det ändå litteraturen han lyfter fram som ett botemedel mot fanatism och politiska låsningar. Begäret att kika in hos andra människor, att föreställa sig deras tillvaro kan erbjuda en viss immunitet mot fanatism, skriver Oz. 

Översättarens dödssynd

"Kära fanatiker" innehåller Amos Oz alla uttrycksformer: berättelserna ur den gamla världen och den alldeles nya, bibliska citat, uttryck ur medeltida rabbinsk litteratur, kibbutzvisor och den nya hebreiska litteraturens djärva grepp. Att översätta en sådan bok är att slungas igenom millennier av litteraturtraditioner. Amos Oz är ju ändå uppvuxen i ett bibliotek och har internaliserat oändliga referensrymder. Hans register tvingade mig att begå översättarens dödssynd: jag såg mig nödgad att införa fotnoter för att läsaren skulle kunna ha en chans att följa referenserna som blixtrar genom texten.

I "Kära fanatiker" frågar sig Oz vad som är kärnan i den judiska kulturen. Under goda perioder, skriver Oz, är den judiska kulturen en urgammal lek av tolkning, omtolkning och mottolkning. När judar oupphörligen är oense med varandra präglas den judiska kulturen av en anarkistisk gen som alstrar nya berättelser.

Den subversiva potentialen i uppmaningen till bat mitsva-flickan eller brudgummen att ”berätta något nytt” är styrkan i den judiska kulturen. Amos Oz nya berättelser samtalar med årtusendenas judiska berättelser. 

En bokhylla – en evighet. Vila i pränt, Amos Oz. 

 

Av Natalie Lantz

Natalie Lantz är doktorand i Hebreiska bibelns exegetik och medarbetare på Expressens kultursida. Hon översatte nyligen Amos Oz senaste bok på svenska, essäsamlingen "Kära fanatiker".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!