Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Amanda Svensson

I underlandet var hennes makt total

En annan Alice. Harriet Hillebjörk är upptagen i den engelska trädgården.
Foto: Privat
Ur "Alice i underlandet".
Foto: Illustration: Tove Jansson

Ett år efter 150-årsjubileet är det "Alice i underlandet"-feber i Sverige.

Amanda Svensson tar en bild av sin dotter och får syn på en barnbokshjältinna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag fotograferar min dotter i trädgården. När vi flyttade in i huset för några månader sedan var just den här delen igenvuxen och full av skräp. Efter bästa förmåga har vi röjt och anlagt trädgårdsland, men kaoset väller liksom in från kanterna. På bilden står min dotter med en rosa vattenkanna, i färd med att vattna tomatplantor högre än henne själv. I bakgrunden bolmar rök från ett försök att elda upp gammal vass. Ännu längre bak, ett hotfullt hav av brännässlor.

Det är något med min dotters pose, benens position, klänningen, den raka ryggen, hennes bortvända ansikte (så mycket mer intresserad av sin omgivning än av sin betraktare!) som direkt får mig att associera bilden till "Alice i underlandet". Över hela hennes väsen samma obrydda nyfikenhet, samma självtillräckliga styrka som hos Alice framför den vattenpipsrökande kålmasken.

Det råder något slags "Alice i underlandet"-feber i Sverige, med dansföreställning på Kungliga Operan, en teateruppsättning på Göteborgs Stadsteater, med Enskedespelet i Stockholm och nyutgivningen av den av Tove Jansson illustrerade Alice-utgåvan från 1966, för att ta några exempel.


Det kan delvis förklaras med att förra året markerade 150-årsjubiléet av den första utgåvan av Lewis Carrolls klassiska berättelse. Men mer än så har det antagligen att göra med ett nymornat intresse för Alice-figuren som en av få klassiska barnbokshjältinnor med feministisk potential. De senaste årtiondenas intresse för "flickan" som subversiv figur har breddat diskussionen om feministiska barnboksförebilder från att enbart handla om uppenbara genusöverträdare á la Pippi Långstrump, till att också omfatta de på ytan välartade flickorna - vars bråddjupa fantasi kan leda hela vägen ner i underjorden.

Jag var som barn mycket känslig för det groteska och surrealistiska, liksom för berättelser om barn som rycktes bort från sina hem och hamnade i främmande världar. Dorothys resa till Landet Oz tycktes mig som ett öde värre än döden. Och ändå var jag aldrig rädd för Underlandet. Alice var ju inte rädd. Varför skulle hon? Underlandet är ju hennes egen skapelse, hennes makt där är total. Som flickförebild var, och är, hon fortfarande en av de bästa jag kan tänka mig.


Lewis Carroll tyckte om att fotografera småflickor, för vilket han fått ett eftermäle för alltid fläckat av misstankar om pedofila böjelser. Det är förstås mycket möjligt att han hade sådana. Men det är också möjligt att han faktiskt bara såg det jag ser när jag fotograferar min dotter i trädgården: Flickan som ser storögt på världen, oskuldsfull och sårbar men utan rädsla. En härskarinna.

Carroll tyckte inte om att tänka på flickorna han omgav sig med som vuxna. Jag förstår det så väl. Han ville väl inte föreställa sig den vuxna Alice, hur livet snabbt och obönhörligt skulle ta Underlandet ur henne.

Så han tog sina bilder, som jag tar min. Av en Alice som ännu inte har lärt sig att ifrågasätta sin makt, för evigt oförstörbar.