Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Amanda Svensson

Huggormen påminner om att naturen är hemsk

Huggorm. Foto: JAN COLLSIÖÖ / PRESSENS BILD
Amanda Svensson. Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN

Att veta att naturen är hemsk och farlig gör tryggheten värdefull och vacker.

Amanda Svensson snubblar över huggormar bland fläderträd. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. ”Om du vill se en huggorm ska du bara gå ut på strandängarna en riktigt solig dag och lägga ner en bit plåt, sen kommer du tillbaka efter en stund och lyfter. Då ska du se att de ligger där i en fin liten hög.”

Det är Trevor i kolonilottsföreningen som säger det. Han är närmare sjuttio, har ingen knäskål i vänster ben och drack – av någon anledning jag inte riktigt fått klart för mig – nyligen te med prins Harry. Han tycker att jag är sjåpig som inte är så förtjust i tanken på råttgift bland krusbärsbuskarna, och verkar se det som en defekt att jag aldrig sett en huggorm. 

Om jag aldrig sett en huggorm kan jag rimligen inte ha trampat omkring på strandängarna där vi bor, i Cornwall, England, lika mycket som jag påstår. Det finns nämligen jättemycket huggorm här, alla säger det. Trevor själv har sett massor av huggorm i sina dar, men när jag pressar honom på när han senast såg en kan eller vill han inte riktigt svara. 

Den som aldrig sett en orm – denna ursymbol för all världens ont – kan väl knappast påstås veta något om naturen

Faktum var att jag vid tillfället för detta samtal faktiskt hemskt gärna ville se en huggorm. Kanske inte en hel hög, en solitär skulle räcka alldeles utmärkt. På säkert avstånd, naturligtvis, men ändå tillräckligt nära för att få pulsen att stiga. Jag hade sett ögonblicket då det skulle hända framför mig många gånger, föreställt mig det med lika delar fasa och förtjusning. Kanske skulle den ligga på en sten och sola sig: slö, majestätisk och skenbart likgiltig, redo att hugga vid minsta provokation. 

Kanske skulle jag stå där blickstilla och titta på den en stund, sedan försiktigt backa undan och värdigt fly, i triumferande vetskap om att jag sett faran i vitögat och överlevt. Det skulle vara ett stort och högtidligt ögonblick, ett ögonblick som skulle göra mig till en erfarnare och mindre räddhågsen liten människa. För Trevor hade naturligtvis rätt, den som aldrig sett en orm – denna ursymbol för all världens ont – kan väl knappast påstås veta något om naturen, eller för all del, om livet. 

Nu var det självklart inte så det gick till, när det väl skedde. Mina föräldrar var på besök, vi vandrade längs en sträcka av kusten där jag inte gått förut, men det var samma slags vegetation som hemma. Strandängar, klippor, smala stigar mellan höga snår av ärttörne och björnbär. Det var soligt, men inte jättevarmt, det vara bara april. 

Naturen måste trots allt rymma faror, överraskningar och oroselement, annars kan vi lika gärna asfaltera hela skiten

Och då hände det. Min mamma ropade ”Huggorm!”, jag såg ett mörkt streck röra sig över stigen och sedan var det över. Min man och min pappa, som gick strax bakom, hann inte ens se den. Vi klampade, efter viss tvekan, vidare på led. 

Händelsen var onekligen antiklimaktisk och samtidigt – något förändrades faktiskt den dagen. Hela vägen hem hörde jag mig själv närmast tvångsmässigt upprepa frasen ”Jag kan inte fatta att vi såg en huggorm”, och det var sant, jag kunde inte fatta det – för ärligt talat hade jag vid det laget börjat tvivla på att de faktiskt fanns här, att det var något annat än en skröna man drog till med för att få den tama engelska naturen att framstå som något mindre beskedlig. 

I ett land där man saknar både varg och björn och civilisationens fiende nummer ett är grävlingen – detta egentligen ganska snälla djur – får man helt enkelt jobba med vad man har, jag förstår det. Naturen måste trots allt rymma faror, överraskningar och oroselement, annars kan vi lika gärna asfaltera hela skiten. Hur kul skulle Edens lustgård egentligen varit utan ormens prassel bland trädgrenarna? Ungefär lika upphetsande som en chartersemester på Club Med. Och livet utan döden, lyckan utan misären, tryggheten utan oron? Dito.

Plötsligt känns tanken på ormens väg över strandängen inte det minsta spännande, bara hotfull

Och ändå. Något händer med en människa som snubblar över en orm i gräset. Den som gått genom sorg och depression, som mötts av våld, som haft och förlorat, blivit sårad och läkt, kommer starkare och erfarnare ut på andra sidan, det är sant, men också räddare, ödmjukare, mindre rosig om kinderna. 

Några veckor senare. Jag går med min dotter för att plocka fläder. De bästa fläderträden växer på en av strandängarna. Hon har bara ett par glittriga strandsandaler på sig, jag har gummistövlar. Gummistövlar är världens bästa skor, de skyddar mot allt. Regn, lera, elstängsel. Huggorm. Men sandaler, slår det mig när jag ser henne springa framför mig i gräset, skyddar inte mot något. Hon har gått här i sandaler massor av gånger, men det här är första gången jag på allvar är rädd att en huggorm ska bita mitt barn i foten. Plötsligt känns tanken på ormens väg över strandängen inte det minsta spännande, bara hotfull. För jag har sett den nu, jag vet att den finns. 

Naturen är hemsk, världen är hemsk

Jag lyfter henne och bär henne i famnen ut på den asfalterade vägen, trots att hon är sju år, alldeles för stor för att bli buren. Jag märker att hon tycker att jag beter mig konstigt, men jag kan inte förmå mig att förklara för henne varför. Vi berättade aldrig för henne att vi sett en huggorm, och även om vi hade gjort det tror jag inte att jag hade kunnat förklara varför jag plötsligt känner mig som en idiot som trott att åsynen av en orm jag egentligen alltid vetat fanns där skulle göra mig mindre rädd, mindre sårbar, när sanningen är att jag aldrig varit så rädd för orm som nu. 

Att ormen är världens mest slitna symbol för ondska hjälper inte det minsta när man inser att man släppt ut sitt barn praktiskt taget barfota i ondskans naturliga hemmiljö. Naturen är hemsk, världen är hemsk, att veta det gör tryggheten vacker och värdefull. Ändå vill jag så förtvivlat gärna att mitt barn ska fortsätta våga gå i sandaler genom världen, som om ormen var blott en abstraktion, så länge det bara går.

Amanda Svensson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är Ett system så magnifikt att det bländar”.