Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Amanda Svensson

Den ensamma galningen är en myt

Land i sorg. Labour-politikern Jo Cox mördades i torsdags.

Foto: Ray Tang/Lnp/Rex/Shutterstock

Sorg i Orlando. 49 personer sköts ihjäl på nattklubben Pulse.

Foto: Carolyn Cole / LOS ANGELES TIMES

Det har varit en mörk vecka. Förra söndagen skakades världen av massakern i Orlando, då 49 personer sköts ihjäl på nattklubben Pulse. De ville bara dansa. Och så i torsdags sköts och knivhöggs den brittiska parlamentsledamoten Jo Cox till döds i sitt hemdistrikt i West Yorkshire. Hon ville bara möta sina väljare, göra sitt jobb som folkvald.

Det är fruktansvärt grymt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De två våldsattackerna liknar varandra på många sätt. I båda fall riktades våldet mot det öppna, demokratiska, fria och jämlika samhället. I båda fallen tycks gärningsmannen ha varit vad man brukar kalla "en ensam galning". I båda fallen är motivbilden suddig och fortfarande under framkallning.

Sammantaget finns det dock vissa slutsatser man kan, och bör, dra av de fakta som ligger på bordet.

Det första är att "den ensamma galningen" är en myt. Den ensamma galningen är i båda dessa fall möjligen ensam som gärningsman, men är inte framsprungen ur intet, är ingen spontan mutation - han är den naturliga slutprodukten av ett nymornat förakt för humanism och öppenhet, toppen av ett anti-demokratiskt isberg som förenar Islamiska staten med brittiska ultranationalister.

 

I någon mån är en människas vansinne alltid hela samhällets vansinne. Galenskapen är kanske, i rent fysiologisk mening, spontan och oundviklig. Vilka uttryck den tar sig är dock inte oavhängigt av tid och miljö. Paradoxalt uttryckt: Ett samhälle förtjänar aldrig ett vansinnesdåd, men får de vansinnesdåd det förtjänar.

Jo Cox var en politiker som britterna kunde vara stolta över. Hon stod upp för öppenhet och demokrati, var närvarande i debatten och tillgänglig för sina väljare. Hon slogs för alla människors lika värde, för kvinnors rättigheter, flyktingars rätt till skydd och för fred. Som politiker var hon beundransvärd, men hon var verksam i ett politiskt klimat som under loppet av folkomröstningskampanjen hårdnat till näst intill outhärdlighet. Krafter från höger har trummat fram inte bara en rädsla för invandrare och flyktingar, för samarbete och öppenhet, utan också ett politikerförakt av stora mått. I det är Storbritannien förstås inte ensamma: också Donald Trumps framgångar i USA är ett uttryck för samma etablissemangshat. När också vanliga människor lyssnar till populisters rädsloargument, hur kan vi då förvånas när också våldsamma extremister som Omar Mateen och Thomas Mair gör det?

 

En annan, betydligt ljusare slutsats man kan dra från den gångna veckan och bära med sig in i framtiden är det här: De här attentatsmännen har riktat in sig på mål som symboliserar allting som är stort och vackert i det fria, demokratiska samhället. Den okuvliga, gränslösa kärleken mellan människor, jämlikheten, dansen, glädjen. Samtalet, mötet, den pragmatiska arbetsviljan, förbättrarivern. Tålamodet. Toleransen. Argumentationen.

Varför har de gjort det?

Därför att de vet att det är dessa saker som i längden hotar att neutralisera deras hat och rädsla.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!